Time to say goodbye

Det är självklart med blandade känslor som vi nu lämnar San Diego och vårt äventyr vid Stilla Havskusten. Många fina minnen har vi samlat på oss och förhoppningsvis kan vi dela några av dem med er när vi kommer hem. Klimatet - alltid sommar, aldrig för varmt, aldrig för kallt - kommer vi att sakna. "The easy living" med pool, närheten till havet och närheten till storstan är svårslaget. Jonatan kommer ha svårt att sätta på sig långbyxorna efter att ha gått i shorts dagligen sedan 3 augusti 2008. Anna kommer att sakna sina nyfunna vänner (många sleep-overs nu på slutet), disciplinen i skolan och den allmänna vänligheten. Ingrid kommer att sakna löpturerna på Mt Soledad, att strosa längs beachwalken och, just, den ständiga sommaren. Jag får finna mig i att återgå till 8 till 5(6) jobbet och inte längre styra själv över tillvaron - ett sabbatsår är verkligen en fantastisk erfarenhet.

Men vi ser också fram emot att träffa er alla igen! Anna längtar till sin nya skola och Ingrid känner att det nog är dags att återvända till arbetslivet efter ett års semester. Jonatan pratar om sin röda radiostyrda brandbil, andra leksaker och att få ta morgonpromenader med morfar på landet. Han har för övrigt lärt sig att simma under den sista veckan. Det var ett klart önskemål från föräldrarna att han skulle klara av detta under året när vi hade så mycket vatten omkring oss. Men först när vi erbjud en muta i form av ett valfritt spel till Nintendo DS eller Nintendo Wii så var han med på noterna... Så idag var det examen under överinseende av simlärarinnan Ingrid (innehavare av bronsmagistern och tidigare sommarinstruktör i Herräng). Provet bestod av att simma två längder i poolen (med lite vila på trappan i mellan), sammanlagt cirka 25 meter, och bragden förevigades av storasyster med filmkamera. Sedan blev det "treats" i form av att dyka efter godis på poolbotten; Jonatan hade inga problem med att fiska upp godisklubborna från 2,30 meters djup. Så nu blir det till att återigen åka över till Toys R'Us och inhandla mutan. Någon större leksak var det inte tal om; vi har fyllt 8 stora resväskor och kommer dessutom att ha fyra fyllda kabinväskor och några ryggsäckar... Farbror Lasse har lovat att hämta oss med minibuss på Arlanda på torsdag morgon. Det lär behövas...

Ikväll blir det avskedsmiddag hos mina värdar Frank och Charles, och på institutet har man i det längsta försökt att övertala oss att stanna kvar i San Diego. De får nöja sig med att ha mig som första medlem i The International Faculty at The Institute for Palliative Medicine och som associate editor för tidskriften Journal of Palliative Medicine. Det har varit fantastiskt att kunna sätta av så mycket tid för egen forskning och att få lära känna det amerikanska synsättet på palliativ medicin (som jag tror att vi har mycket att lära oss av i Europa). Men nu är det dags för mig att dela med mig av erfarenheterna på hemmaplan.

Det har varit roligt att prova på detta med bloggning, även om jag hade hoppats att kunna få till lite fler inlägg. Tiden räcker inte alltid till... Framöver får vi återvända till bloggen när vi hukar oss under höststormarna. Drömma oss tillbaka till beachen i San Diego, eller varför inte på Maui/Hawaii? Måltiderna under parasollet vid poolen, fågelsången och den lilla kolibrin som hälsar på. Men vi säger inte goodbye till San Diego och alla vänner, vi säger "see you soon again".

Aloha!

På väg upp till toppen av Mauis sovande vulkan (3000 m) hinner jag med några korta intryck från paradisön.

Väldigt varmt - solen står rakt upp på himlen och din skugga är minimal. Jag sitter under en "Cabana" på stranden, en vilstol med en stor huva som skyddar mot solen.

Väldigt vackert - havets färger i olika toner av blått är fantastiska. Solnedgången (runt 19.15) skapar regnbågens alla färger på himlen. Fiskarna i havet vid korallreven är lika färglada och helt orädda när vi snorklar runt.

Väldigt dyrt - om San Diego är dyrt så är Hawaii som sagt väldigt dyrt. Allt kostar extra, kostnaden för hyrbilsförsäkringen fick mig att hicka, men det var inte mycket att välja på. Det finns ingen T-bana här... 50 dollar för att äta frukost på hotellet EN morgon...

Väldigt roligt att bada i havet - den stekheta sanden på stranden får dig att springa ner i vattnet. Det är snarare kortgrunt än långgrunt, vilket gör att vågorna bryts snabbt och kastar dig som en vante om du kommer fel. Roligt och respektingivande. Snorkla har vi som sagt tränat på, och på självaste 4th of July tar vi en katamaran ut till ön Molokini. Toppen av en vulkan sticker upp över ytan och skapar ett eldorado för snorkling. En sex timmars utflykt att se fram emot!

Väldigt omväxlande klimat - på ena delen av ön regnar det, inte långt därifrån är det nästan öken. Vi var uppe i en nationalpark mellan bergstopparna och fick känna på tropiskt regn.

Jonatan och Anna hälsar att det är väldigt skönt att sova, det är väldigt roligt att dansa hula (Anna och Ingrid skall ta lektion på fredag) och det är väldigt roligt att bada i poolen. Det är lättare att finna skuggan under träden runt poolen, väldigt bra för den blekhyade pappa Staffan.

Som sagt, nu bär det av upp på vulkanen för att skåda solnedgången - Aloha!

Svensk midsommar i San Diego

Det blev en svensk midsommar här borta i flera bemärkelser. Lagom gråmulet väder, ingen sol, för kallt att sitta ute på kvällen, smörgåsbord, dans runt stången och sång. Saknade dock inte myggen... Ingrid hade fixat ett svenskt smörgåsbord med diverse läckerheter: Hemgjorda svenska köttbullar (som var mycket populära), nypotatis, sill, gravlax, god sallad, och dessutom fläskfilé. Efterätt med glasstårta och godis. Mycket uppskattat av Annas skolkompisar med föräldrar som var inbjudna (15 personer). Naturligtvis tillbringade barnen mycket tid i poolen; härligt att kunna "bjuda" på detta också. Anna har haft flera av sina skolkompisar här på "sleep-over" i olika omgångar under veckan och hon har uppskattat att få lite tid med var och en av dem. Hon han också med sin pianouppspelning inför en domare som jag skrev om tidigare. Blev bedömd som "superior" och nu får vi nog släpa hem den där guldpokalen...

Idag har vi haft typisk San Diego sommar med stekande sol. Vi tog tillfället i akt att besöka nöjesfältet nere i Belmontparken här i Pacific Beach. Ett litet nöjesfält där man hör och häpna inte behöver betala ett dyrt inträde utan istället köper biljetter och sedan väljer attraktioner. Det blev åk i den 86 år gamla berg-och-dalbanan (byggd i trä), diverse karuseller, palmklättring samt lite arkadspel. Och glass förstås.

Idag firar man fars dag här i USA, och jag tänkte göra mina speciella MacTutinburgare vid grillen ikväll. Bröder i västerortsgänget: När jag har införskaffat en gasolgrill i Svedala skall ni få smaka den amerikanska varianten av MacTutin - den klart bästa hittills!

Allt det praktiska rullar på också, mer eller mindra smidigt. Bilförsäljningen har gått som en dans - fick BMW'n värderad av firman Carmax och sedan bjöd en kompis i bönegruppen över ordentligt, så det var ju inget att tveka på. Enligt honom fick han lägre ränta om han tog sitt lån på ett något högre belopp, och skulle i det långa loppet tjäna på att ge mig ett bättre pris. Tack, tack, säger jag, men det är ju bara ytterligare ett bevis på hur galet det amerikanska konsumtionssamhället är...

Det har inte gått lika smidigt att avsluta mobiltelefonabonnemangen. När vi kom i augusti startade jag två abonnemang för oss och införskaffade en iPhone till mig själv (bästa mobilen alla kategorier!). Eftersom jag då inte hade något Social Security Number var jag tvungen att betala en häftig deposition för att få igång allt. Nu önskar jag naturligtvis att få tillbaka denna deposition, men vägen dit har varit ytterst krokig och svårforcerad: Ingen möjlighet att fixa detta i butik, utan allt skall skötas per telefon via kundtjänst. Tala med ett 10-tal stundvis oförstående "serviceminded" människor som alla har sin egen tolkning av och idé kring hur det hela skall gå till. Absolut ingen möjlighet att göra en elektronisk överföring av depositionen till mitt amerikanska bankkonto - det går bara att betala ut pengarna med en check som skickas per post antingen efter 14, 30 eller 60 dagar (det är de olika uppgifter jag har fått). Ingen möjlighet att lösa in amerikanska checkar i dollar i Sverige (enligt Nordeas kundtjänst). Dessutom straffavgift eftersom jag avslutar mitt iPhoneabonnemang ett år i förväg... Till slut fick jag efter ett antal timmar i kundtjänst prata med en grabb som verkade förstå min situation och han gjorde ett särskilt "case" eftersom vi skulle flytta tillbaka till Europa. Naturligtvis behövde abonnemangen stängas av med omedelbar verkan, men jag skulle i varje fall hinna få checken med depositionen innan vi sätter oss på flyget hem. Så nu är vi utan mobil telefoni, men efter att ha trixat lite med iPhonen fungerar den just nu i varje fall som en handdator via trådlöst nätverk, dock utan telefonfunktion... En mjukvarustyrd upplåsning finns tillgänglig inom de närmaste dagarna och då skall jag till och med kunna använda den som telefon med mitt gamla svenska mobilnummer.

Så, vad drar jag för lärdomar av detta som jag vill förmedla till er alla som funderar på att vistas i det stora landet ett längre tag? Fixa snabbt ett Social Security Number - allt går mycket smidigare då (om ni inte kan glida på räckmackor via diplomatpass, förstås). Ha inga förväntningar på det amerikanska banksystemet vad gäller användandet av modern informationsteknologi - här är det checkar som gäller. Min bankman här borta erkänner att vi i Europa ligger ljusår framför USA vad gäller detta. Och ta med er mycket tålamod i bagaget. Alla i kundtjänst på diverse företag är jättetrevliga och artiga, men det går oerhört trögt...

Återkommer med en hälsning från Hawaii framöver!

Examenstider

Vi är mitt uppe i en intensiv examenstid. Anna och Jonatan gick sista dagen i skolan igår och har nu börjat ett två månader långt sommarlov. Det var diverse aktiviteter under avslutningsdagen; nämnas kan Kindergartenkören inklusive Jonatan som sjöng i auditoriet, och grabben fick även chans att tala ensam i mikrofon inför alla föräldrar - "We thank all of our teachers". Han är nu relativt flytande i amerikanska och blandar språken hejvilt. Roligt att lyssna till honom; hoppas bara att vi kan underhålla det på något sätt innan det är dags att läsa engelska i skolan. Han fick också klassens enda diplom för oklanderlig närvaro - han har varit i skolan varenda dag under läsåret... Anna deltog i ett banan-race där uppgiften var att få en banan som fästs på en mackapär att med hjälp av kraften från två gummiband rulla så långt som möjligt. Vi fick ihop en bra legobil som vi fäste bananen på, och generalrepet gick bra här hemma, men av någon anledning strulade tekniken i tävlingshettan och Anna gick inte vidare till final. Hon har klarat sig desto bättre i det ordinarie skolarbetet och är nu på advanced level i både språk och matematik. Kompisarna betyder också allt mer - idag är det "sleep-over" här hemma, en av tjejerna sover över - och numera kommer frågan: varför kan vi inte stanna här i San Diego? Ja, svarar jag, det var ju inte riktigt så det lät när vi fick erbjudande om att stanna i början av året... Det kanske blir ett år i high-school härborta, så kan Ingrid och jag semestra i en liten stuga vid beachen några veckor. För att fira av alla kompisar och nyfunna vänner så ordnar vi ett party i svensk anda här i huset på midsommarafton. Köttbullar, sill, gravlax, tårta och dans kring stången utlovas. Sedan är det bara att hoppa i poolen!

Det var examen i dansskolan för några veckor sedan med uppvisning i en teaterlokal uppe i Balboa park. Sjutton olika dansgrupper körde var sitt tre minuters program och sedan avslutades det hela med en dansuppsättning av en ganska läskig berättelse. Anna har fått blodad tand (av dansen) och kommer nog att fortsätta med detta till hösten. Pianoexamen blir det på fredag när den unga damen skall spela 8 olika stycken utantill, skalor i alla tonarter samt diverse ackord i både dur och moll (även dessa i samtliga tonarter) inför en domare. Blir det godkänt får hon en gräslig pokal som nog måste släpas hem till Stockholm. Ingrid har tagit examen i träningslokalen i La Jolla och har tränat upp sin fysik under året. Själv har jag tappat det mesta av min fysik eftersom jag åkt bil till jobbet och inte varit TVUNGEN att röra på mig. Vår BMW tog examen idag när den genomgick en rekonditionering hos ett proffs och sedan bedömdes av värderingsmannen på Carmax (en "superstore" för bilar som köper in begagnade bilar). Inga anmärkningar, och nu har vi en vecka på oss att fundera på om vi vill anta budet. En kompis i bönegruppen är sugen på pärlan, och vi får väl se vem som drar det längsta strået. Under nästa vecka skall vi i varje fall sälja fru-bilen. Vi får klara oss med husägarens Toyota fram till avfärden.
Själv tar jag "examen" nästa vecka och det skall bli spännande att se hur de får till ceremonien för alla fellows som genomgått specialistutbildningen i palliativ medicin. Aktiviteten inne på jobbet har avtagit betydligt, och numera måste tiden ägnas desto mer åt att fixa alla praktikaliteter inför hemresan. Det är mycket man måste tänka på...
Jaha, nästa hälsning blir nog från Hawaii. Och om ni vill veta temperaturen i poolen så var den 31 grader idag. Äntligen verkar sommaren ha kommit på allvar till San Diego och solen står nästan rakt upp på himlen.

May is gray

Det sägs härborta att "May is gray and June is gloom". Och det verkar stämma - solen har inte tittat fram på en vecka, gråa moln täcker himlen, det regnar ibland (ack så välbehövligt) och temperaturen håller sig runt 20 grader. Bästa tänkbara väder för en solkänslig typ som jag, men Ingrid som nu har avslutat besöken på San Diego hospice skulle nog gärna lapa lite mer sol om hon fick bestämma. Så i bästa välmening har jag därför bokat en 9 dagars tripp till Maui, Hawaii runt månadsskiftet juni/juli. Sol, långa stränder, 27 grader i havet och en tropisk omgivning verkar helt ok. Vi hade först pratat om att besöka USA's östkust, men när jag av infödingar fick höra att det är runt 40 grader varmt i Washington i juli, och dessutom fuktigt, så backade jag ur. En mellanlandning i Washington på väg hem från Europa för en vecka sedan gav ett smakprov på 27-gradig fuktig värme, huvaligen... That is not awesome, som Jonatan skulle ha uttryckt det. Den lille mannen växlar numera friskt mellan amerikanska och svenska och rättar ständigt våra brittisk-engelska uttal. Nåja, östkusten får vänta till ett annat år. Samma infödingar sa att det är bedövande vackert i Washington i april när alla träd och buskar blommar. Så, Hawaii får det bli. Kaanapuli beach hotel, direkt nere vid stranden, och en hyrbil har vi bokat upp. Maui är den ö där man spelade in Jurassic Park (dinosaurie-action) och King Kong (ap-action) bl a. Vem vet, kanske jag hittar in på någon djungelväg som leder rätt fram till en Tyrannosaurus Rex. Jonatan skulle då säga "This is awesome, dad".
Appropå film; igår var vi hela familjen och såg Disney/Pixar's nya film "Up". En skön rulle om en äldre man som sörjer sin hustru och ger sig ut på en äventyrlig resa med sitt hus hängandes i en enorm klase ballonger. Med på färden följer en vetgirig scout i 10-års åldern. Upplagt för tung action, således. Ni får vänta till oktober innan filmen har letat sig över Atlanten. Bio härborta handlar ju inte bara om själva filmen, det handlar lika mycket om vad man skall äta till filmen. Jag beställde en liten påse popcorn och två små drickor. Vad fick jag? Två enliters Coca-cola och en enorm kasse med goda popcorn. Det var "small-size"... Ni kan gissa vad övriga biogäster satt och smaskade på.
För övrigt planeras nu diverse avslutningar. För Annas del är det dansuppvisning och pianouppspelning samt fest för kompisar. Själv skall jag vara ikädd en rolig hatt och kep på institutets examenshögtid för de nyblivna specialisterna. Ni har säkert sett hur collegeungdomarna ser ut härborta vid examen och tydligen skall jag också iklädas en sådan utstyrsel. Får se om jag kan lägga upp ett foto här på bloggen efteråt...

Äventyr på en Segway

Vi tog oss en tur på var sin Segway, Ingrid och jag. Det är en sådan där mackapär på två hjul som glider fram ljudlöst längs trottoaren, driven av en elmotor (se bilden). Lutar du dig framåt accelererar den, lutar du dig bakåt bromsar den. Luta den långa styrspaken åt sidan och den svänger. Låter inte så svårt,va? Har du ett normalt balanssinne och normala kopplingar mellan hjärnan och benmusklerna via ryggmärgen går det som en dans. Ingrid lekte fram längs strandpromenaden, åkte slalom mellan de mänskliga hindren och hade hur kul som helst. Jag hade rätt jobbiga 90 minuter eftersom jag av någon anledning inte verkar ha kopplingarna på rätt ställe... Är man dessutom lite försiktig av sig så blir det ju inte lättare. Så efter att ha lyckats volta med maskinen i en grässlänt tog jag det rätt försiktigt och var nöjd när vi gled ljudlöst tillbaka in i uthyrningsshoppen. Precis samma upplevelse som när jag körde racerbil på Mantorp (disputationspresent) - kul att ha gjort det, men inget mer för min del... Nä, jag är nog en äkta Ford Expedition-man (en jätteSUV som vi åkte längs Highway 1 med runt nyår). Lugnt, tryggt, glidandes fram med överdådig komfort och en överdimensionerad motor. Biltokig som jag är (fast intresset har svalnat något efter fyllda 40) har jag alltid fantiserat om vilka bilar som skulle stå i garaget om ekonomin, det dåliga samvetet och miljömedvetenheten + det sunda förnuftet inte satte några gränser. Jag har alltid trott att där skulle finnas en grym supersportbil, en läcker cab, en vacker sportkupé, en vräkig lyxsedan, en storlastande fyrhjulsdriven SUV och en Golf GTI till frugan. Nu inser jag att vad som blir kvar är den stora bekväma SUV:en, en Toytoa Prius elhybrid (2010 års modell förstås, kommer i en helt uppdaterad form) och en Lexus RX 400h (elhybrid, kommer till sommaren i en uppdaterad modell) till Ingrid. Läser man bilpornografi typ Auto Motor & Sport är det lätt att tro att det optimala är att känna varenda minimala rörelse genom det välbalanserade chassiet och uppleva att du är ett med bilen. Med visst vemod lämnar jag den tron och inser att jag som sagt är en Ford Expedition-man.

För övrigt är det samma gamla vanliga väder här - sol, 25 grader varmt och numera 32 grader i poolen. För varmt tycker Ingrid, så poolskyddet är inrullat och nätterna kyler ner poolen till 28 -30 grader, brrrrr. I övermorgon bär det av till Europa på en 2-veckors trip och familjen får husera själva här borta. Stockholmsbesök blir det under Kristi Him veckan och jag ser fram emot några sköna dagar med släkt och vänner. Skall också försöka skapa lite klarhet i vad jag skall pyssla med på jobbet när jag är tillbaka i augusti. Känns dock skönt att ha några månader kvar här borta - det är allt bra fantastiskt i det soliga Kalifornien.

Denna befängda influensahysteri...

Första gången jag sitter på jobbet och skriver något på denna blogg, men det känns motiverat. Det verkar som att stora delar av världen har ryckts med i en influensa skräck som eldas på av massmedia och okloka kommentarer från allt från WHO representanter till vice presidenter. Var finns det sunda förnuftet och reflektionen? Var finns perspektiven? Hur många har hittills dött i sviterna av denna sjukdom? Idag fredag finns 13 konfirmerade dödsfall och 331 smittade i 11 länder i framför allt den norra hemissfären. Sjukdomen rapporteras ge milda symptom i de allra flesta fall. Vet ni hur många dödsfall den ”vanliga” årliga influensan orsakar bara här i USA? Mellan 30 och 40 000 dödsfall, huvudsakligen äldre människor. Vem pratar om det idag?
Även om jag just nu bor i en delstat som har konfirmerade fall och som gränsar till Mexico så svarar jag ”I DO NOT BOTHER ABOUT THIS FLU” (jag bryr mig inte om influensan) om någon undrar vad jag tänker.
Det jag oroar mig för är hur inflytelserika institutioner och människor grips av skräck och handlar irrationellt, ivrigt understödda av massmedia som indirekt (eller direkt...) utnyttjar denna rädsla. Informationsteknologin möjliggör idag en momentan världsomspännande informationsspridning, på gott och på ont. Det är bra att information omedelbart finns tillgänglig om sjukdomsutbrott, annalkande naturkatastrofer och annat som kräver en samlad uppmärksamhet. Men det är inte bra när teknologin används för att sprida rädslor som inte grundas på en reel fara. När såg vi senast denna skräckvåg över världen? Den har sköljt över oss åtskilliga gånger under de senaste nio månaderna när världsekonomin till följd av människors kärlek till penningen har brakat samman. Här har vi återigen sett två sidor av myntet – det är bra att beslutsfattare får tillgång till omedelbar information som kan initiera kraftfulla och koordinerade motåtgärder, och kanske i slutändan en nödvändig kontroll över den kolossala skuggekonomi som har grasserat under de senaste tio åren. Men det är inte bra när teknologin används för att sprida skräckvisioner och paralysera människor. Istället för att dela erfarenheter människor emellan och lära av historien, matas många i sin ensamhet framför dataskärmen eller TV skärmen med information som vi inte kan hantera och som därför i sitt kaos föder rädslor.

Men nu står vi här, teknologin finns där på gott och på ont, människor kommer att fortsätta att handla irrationellt, och nya vågor av rädsla kommer att skölja över världen, om än i andra skepnader. Det är liksom en del av den trasiga skapelsen. Och fram tills den dag då skapelsen skall återupprättas (må den komma snart!!) så får vi försöka sila all information, söka efter fakta och samtala med varandra om vad som verkar rätt och riktigt. Sanningen skall göra oss fria.

Rekordvärme

Klockan är läggdags, Anna har svårt att sova eftersom det är så varmt. De flesta fönstren i huset är öppna, ändå är värmen tryckande. Trettiofem grader på eftermiddagen i skuggan, 30 grader i poolen, det är den 20 april... När jag kom hem från jobbet åkte arbetskostymen av och badbyxorna på; fantastiskt att kunna ta sig ett dopp innan middagen. Väderleksrapporten talar om rekordvärme, och det låter sannolikt.



Ingrid hade en "njuta och ha det bra kväll" med kvinnogruppen i kyrkan så jag tog med barnen till Mr Frostie som säljer mjukglass för en billig penning nere i Pacific Beach. Kul att titta på alla människor som passerar förbi; cabbarna glider sakta fram på Garnet Avenue och rockmusiken hörs inne från baren bredvid. Jonatan berättar om hur man kan slå "bossen" i Spidermanspelet (Nintendo) som han köpte för sin månadspeng igår. Han pratar så mycket så att glassen hinner smälta. Kanske bra ändå om han tänker på något annat än Star Wars under den vakna delen av dygnet? Försöker locka honom med att han kan lära sig simma, börja spela trummor eller lira fotboll. Men nej, "Jag skall sitta hemma" är det enda jag får till svar innan han fortsätter att berätta om Spiderman. När glassarna har landat i magarna strosar vi på trottoaren bort mot bilen. Folket på barerna ler mot de brunbrända och blonda barnen; den grisskäre fadern bredvid förstärker antagligen det exotiska intrycket. Vi har anpassat oss rätt bra till livet i Kalifornien efter åtta månader, men det är nog bara Ingrid som lyckas se typiskt amerikansk ut. Själv får jag ständigt frågan varifrån jag kommer. "Jaha, Sverige, det är väl där ni har det där ekonomiska stormötet varje år, eller hur?" "Ojdå, var det Schweiz..." Sverige är definitivt inte världens medelpunkt och rättesnöre som man fick sig itutat i skolan under 70-talet. Undrar föresten hur många i min generation som fortfarande tror att världen är platt; influenserna från den tidens Bolibompa "Vilse i pannkakan" med herr Westerberg har satt djupa spår. För att inte tala om "Ville, Valle och Viktor" och "Tårtan", andra politiskt helt neutrala pärlor från SVT's storhetstid.

Nähä, nu är klockan drygt 23, temperaturen ute är 25 grader och Sverige vaknar upp till en ny räntesänkning från Riksbanken. Jag tror att jag loggar ut. Ha'de!

Påskbesök och poolvärme

Så fort det stod klart att vi skulle tillbringa ett år i San Diego köpte familjen Norrby i Hässelby flygbiljetter t o r Los Angeles. Det var ett par månader innan jag hade bokat våra biljetter... Och nu är de här! Mycket efterlängtade gled de ljudlöst upp på vår garageuppfart i sin elhybrid från uthyrningsfirman Enterprise. Som brukligt är för våra gäster har de sedan vallats runt bland givna utflyktsmål; utsiktspunkten uppe på Mt Soledad, sälarna i La Jolla, sandstranden i Pacific Beach, Imperial Beach vid Mexicanska gränsen och hamnen i city. Just nu är de på shoppingrunda i Fashion valley och är förhoppningsvis hungriga framåt sjutiden när grillmästare Staffan bjuder på jättebiffar som Ingrid har marinerat. Poolen är väl använd och håller just nu 29 grader - börjar bli riktigt mysigt faktiskt... Appropå pool, jag har skaffat mig en del erfarenheter av att vara "pool-ägare" och måste erkänna att det nog behövs en utväxling på 8-9 nyttjande månader per år för att det skall vara intressant. Det är mycket jobb att ha pool: Rensa vattenytan från skräp dagligen, borsta kanter och trappsteg rena, hålla rent runt poolen så att det blir mindre skräp som plumsar i, hålla koll på vattennivån, se över filteranläggningen och alla rörkopplingar regelbundet, in och ut med pooltäcket. Dessutom kontroll av pH, klorhalt mm via poolskötaren en gång i veckan. Låter jättejobbigt va, pust och stön? I varje fall tillräckligt mycket pyssel för att avskräcka mig från att tänka tanken utomhuspool i Sverige. Och hur stor är nyttjandegraden på våra breddgrader? Tre månader som bäst? Tur att det finns släkt och vänner som inte är lika arbetsskygga som jag och som kanske bjuder in till poolparty i framtiden!

Åter till vårt påskbesök: Väderprognoserna hade hotat med mycket moln, regn och förhållandevis låga temperaturer (dvs svensk högsommar), men verkligheten har hittills visat sig bjuda på drygt 25 gradig värme, stekande sol och mycket solbränna. Efter en heldag igår på Sea World var jag omväxlande gris-skär och illröd på armar och huvud (trots kepa); övriga bättrade på sin vackra solbränna. Vi hann med fem olika shower på Sea World (späckhuggare, delfiner, sjölejon, husdjursshow och Sesame Street 4D film) förutom floom ride och diverse lekplatser. Alla somnade ovaggade i tidig kvällning...

Imorgon är det visst någon som fyller 45 år, men förutom den lilla parentesen så laddar vi för en påskweekend i Los Angeles. Heldag på Disneyworld, en dag i Hollywood och längs beacherna (jodå familjen Modig, vi lovar att vi skall visa var ni bodde) och påskdagsgudstjänst i Kristallkyrkan. Sedan drar Norrbysarna ljudlöst vidare mot San Francisco medan vi återvänder till jobb och skola i San Diego. Ingrid ska börja auskultera några dagar i veckan på San Diego hospice eftersom hon växlar över till palliativ vård i höst på Spånga vårdcentral. Jag drar iväg med ett team till Slovenien en vecka i maj för att utbilda läkare och sjuksköterskor i palliativ vård och gör sedan faktiskt ett besök i Sverige under Kristi Him veckan. Det blir några intensiva dagar med möten på Stockholms Sjukhem tillsammans med USA teamet och förhoppningsvis hinner jag även träffa lite släkt och vänner om några är kvar i stan.
Nu är det dags att tända grillen. Allt gott till er och en riktigt Glad Påsk!

Ombord på USS Midway

Det gäller att hitta lite utflyktsmål på helgerna nu när vi inte har något besök. Inte minst för att få Jonatan att överge Tv-soffan där han gärna fastnar. Igår besökte vi hotell Coronado med sitt karakteristiska röda torn. Här har i stort sett alla amerikanska presidenter tillbringat minst en natt; Obama är välkommen när han tar sig till västkusten. Lite avskiljt från centrum ute på en ö som huvudsakligen befolkas av militärbaser ligger San Diegos mest kända hotell. Med Stilla havet vid sina fötter och med flera fina restauranger att välja mellan är det säkerligen inte svårt att ha några sköna dagar här ute. Fast att stridsflygplanen av typ F-18 Hornet passerar precis över anläggningen vid inflygningen till Naval Air Station North måste kännas surt för hotelldirektören. Hotellet har en liten affärsgalleria och för att hjälpa amerikanerna i deras ekonomiska downturn köpte barnen lite lördagsgodis och Ingrid fick tag i en välluktande tvål. Själv hade jag gött den mest exklusiva av restaurangerna tidigare i veckan när min mentor Frank bjöd mig på mentorsmiddag här ute.
Idag tog vi oss ner till hamnen efter kyrkan. Hangarfartyget USS Midway ligger här som ett flytande museum sedan 2004 och är absolut värt ett besök. 74 000 ton tungt, 296 m långt och med drygt 4000 man i besättningen stod hon klart alldeles i slutet av andra världskriget. Hon dominerade sedan världshaven fram till 1992 innan det var dags att bli avlöst. Utrustad med headsets och en elektronisk guide tar man sig runt på fartyget och får uppleva hur livet kunde te sig för havets riddare. Du får titta på allt från maskinrum och de menigas förläggningar till amiralens lyxiga sovrum med privat kök i närheten av kommandobryggan. Det är inte svårt att föreställa sig bullret, värmen, oljelukten och känslan av instängdhet som måste ha varit en del av livet för de drygt 200 000 män som genom åren har tjänstgjort på Midway. På det enorma flygdäcket har man ställt upp stridsflygplan och helikoptrar och överallt står volontärer (troligen pensionerade flottister) som berättar och visar till rätta. I hangaren under däck finns ett antal flygsimulatorer, och vi tog en tur i en väldigt rörlig kabin som på en stor duk lät dig uppleva ett uppdrag över Iraks öken. Det var ungefär som i Star Wars simulatorn på Disneyland... Jonatan spakade sedan i en cockpit och drömde att han fick använda "skjutarna".
Hur avslutar man sedan dagen på lämpligt sätt? Ja, varför inte käka söndagmiddag på IKEA och besöka den svenska matmarknaden efteråt? Det är häftigt att stiga ut från varuhuset och se palmerna vaja i kvällsbrisen; nästan som i Barkarby...
Vill du se lite bilder från helgen går det bra här: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/EnHelgIMars?feat=directlink

På gränsen

Mexiko ligger som ni vet bara några mil söderut från San Diegos stadskärna. Gränsstaden Tijuana på den mexikanska sidan är hårt drabbad av knarkkartellernas uppgörelser och våldsbrotten är många. Dessutom funkar inte bilförsäkringen i Mexiko. Slutsats: Stanna på denna sida gränsen. Men kan man inte få kika på gränsen och se hur Mexiko ser ut? Jovisst, och dessutom går det en spårvagn ända fram till gränsen. Sag och gjort, igår steg vi på the Trolley vid köpcentret Fashion Valley, bytte linje i Old Town och åkte sedan 23 stationer söderut. Ett trevligt sätt att se downtown San Diego och sedan få ta del av en skiftande bebyggelse ända fram till gränsen. Du passerar hamnen där stora delar av Stilla havsflottan ligger, nedgångna kvarter i Chula Vista och kommer sedan fram till gränsstationen i staden San Ysidro. Motorvägen I5 leder rakt in i Mexiko (se fotot) och det är ständiga köer fram till vakterna. Vi har hört att det är inga problem att ta sig in i Mexiko; det är betydligt svårare att återvända... Nåja, vi promenerade på en bro över I5 och siktade mot San Diegos största outlet - 120 butiker i ett plan, finurligt ihopbyggda för att maximera tömningshastigheten från din plånbok. Som ni vet är familjen Lundström inte några shoppingfantaster, men Staffan fick med sig ett par komfortgympadojor av märket Nike för $43 (Ingrid säger att det är billigt, allra helst som vår dollarkurs = 6,40), Ingrid köpte också något att sätta på fötterna, och barnen investerade i varsin enklare leksak.

Vi gick bet på att hitta en glassbar, men fick i varje fall i oss ett skrovmål till lunch på McDonalds. Vill du bli mätt väljer du en Angus de lux - en third pounder med extra allt. Storleksmässigt som en Big Tasty i Svedala, men där slutar alla jämförelser. Ingrid påstår att Angusen är den godasta hamburgaren hon ätit på McD alla kategorier. Say No Moore! Enligt familjen är dock mina MacTutinburgare fortfarande strået vassare. Det värmer ju hjärtat på en burgar-connaisseur som undertecknad.
Det blev en heldagsutflykt i San Ysidro och väl hemkomna fick vi ställa om klockorna för att hinna vakna i tid till kyrkan. Kalifornien går över till sommartid tre veckor före Sverige, så idag mörknade det först vid 19-tiden. Härligt att äta söndagmiddag (grillad lax, mums) när solen sakta sänker sig ner bakom kullen.

Mars är den månad då våren anländer till södra Kalifornien, och nästa helg planerar vi att vandra i blomsterfälten nordöst om San Diego. Väderprognosen ser lovande ut, och det är inte utan att vi sänder en medlidandets tanke hem till familjen Modig i Hässelby där tre småttingar nu skall iklädas overaller istället för att springa i sandaler på beachen i Marina del Rey. Vi gissar att ambitionen att återvända västerut växer sig starkare för varje dag!

Jag kommer inte på någon bra titel...

Så har vi skickat hem släkten till Sverige igen. Strax efter kl 06 imorse lyfte planet mot Chicago och sedan vidare mot Svedala. Besöket har varit uppskattat av alla parter och mycket har hunnits med. Härligt att se barnens lek i poolen, fascinationen över havet, Görans nöjda leende när han cruisar fram längs motorvägen, storasysters aldrig sinande intresse för shopping "Jag skall bara kolla lite..." och farmors lycka över att ha klarat av att ta sig ända hit.
Familjen Modig i LA har också tagit språnget över havet, så nu får vi hålla ställningarna själva här på västkusten innan familjen Norrby dyker upp i början av april. Listan över ytterligare besök i vår har tunnats ut något på grund av den svindyra dollarn. Jag har sannerligen ingen näsa för goda affärer och är inte tillräckligt cool för att spekulera på börsen nu när man kan "fynda", men en sak lyckades jag med: Jag lyfte över hela mitt forskningsanslag från jobbet i Sverige till universitetet i San Diego under augusti -08 och laddade upp med privata dollar här ungefär samtidigt. Då stod dollarn i drygt sex kronor och nu är den uppe i drygt nio... Femtio procent på ett halvår... Ser i dagsläget ut som en klok strategi, men det räcker att Kina tappar intresset för dollarn så sjunker den som en sten igen om man får tro makroekonomerna. Fast är det en sak vi har lärt oss av finanskrisen så är det att de så kallade experterna nog har ganska bra träffsäkerhet när de uttalar sig om vad som kommer att hända inom ett par minuter på "marknaden"; sträcker sig prognosen över 24h skall du ta allt med en nypa salt. Kan inte glömma valutaexperten på Nordea som i juli 2008 var övertygad om att dollarn skulle bottna runt 5,80 under våren 2009 för att sedan börja stiga igen. Undrar om han jobbar i korvmojen på centralen numera... Nää, människan spår men Gud rår. Han har tröttnat på att majoriteten av människorna i den rika världen sätter sin tillit till penningen istället för att vända sig till sin skapare. Hur långt ner i avgrunden skall männskligheten driva sig själv innan hon i ren desperation vänder åter? Vi är inte ett dugg bättre idag än vad Guds bångstyriga folk var på Moses tid. Skillnaden är bara att det idag inte finns någon som stiger fram och krossar guldkalven. Den får fortsätta att dansa framför våra ögon och förblinda oss; det ser ni väl i mitt resonemang ovan kring dollarn, suck... Dock, när de mörka molnen sveper in i form av varsel, arbetslöshet, personlig konkurs och allt vad de heter, så stavar jag på en vers från "Tryggare'kan" - Frukta ej du lilla skara, Jakobs Gud skall dig bevara.

Day off

Ibland vill man ta en dag ledigt. Och eftersom jag är här på ett "sabbatical research year" så skall det ju finnas med i paketet, så att säga. I onsdags var en sådan dag. Stort evenmang på San Diego hospice och alla parkeringsplatser var upptagna. De anställda uppmanades att jobba hemifrån; inga lediga p-platser förrän efter kl 14. Efter att ha skött nödvändig jobb-korrespondens via mail på morgonen var det dags att kasta loss.
På listan över sådant som borde göras fanns besök på banken, mäklarfirman (som fixar allt med vårt hus här) och klippsalongen Supercut. Efter att ha bockat av allt på listan styrde jag nyklippt kosan ner mot strandpromenaden.
Runt 20 graders värme, det blåser rätt bra. Enstaka surfare ute i vågorna och några solbadare som njuter i den varma sanden. Jag siktar på stenpiren som ligger en timmes promenad bort och börjar vandra längs Pacific beach walk. Ganska tomt i husen just nu, många skyltar som säger "Vacation rent" eller "For sale". Det putsas och fejas desto mer på en del ställen. Det är nog nödvändigt underhåll som utförs, men det finns även en del hus som är under uppförande. Mer eller mindre exklusiva strandnära lägenheter som troligen skall hyras ut till välbeställda sommargäster.
Titta, där är mannen som nästan verkar bo nere på stranden; varje gång vi kommer förbi är han på plats. Han har slagit upp sina parasoll och har just nu måltidsgemenskap med ett gäng duvor och fiskmåsar som ivrigt väntar på sin andel. Skön musik strömmar från stereon. I sanden har han satt upp ett par pinnar för att kunna kasta hästsko. Alltid är det någon förbipasserande som vill ta en match. Fortsätter framåt och får hålla långt ut till kanten när den brunbrände, 60-åriga övervintrade hippien sveper fram längs sidewalken med sina inlines. Vilken teknik: Han utnyttjar hela gatan och svänger sig långsamt fram i hög fart, smådansandes till musiken från sin iPod. Han ser väldigt nöjd ut. Den tioåriga australiensiska turisttjejen tittar storögt på. Iförd hjälm, benskydd och handledsskydd stapplar hon fram på sina inlines mellan lyktstolparna.
Tittar ut mot havet och ser en av Americas cup båtarna forsa fram i hög fart. Dessa enorma segelbåtar har ett karakteristiskt segel och är lätta att känna igen. Dessutom får de alla andra segelbåtar att se ut som små leksaker... Lite närmare stranden verkar ett gäng kite-surfare har riktigt kul. Vinden sveper dem fram i hög fart och de flyger över vågorna på sina brädor. Definitvt ingenting för nybörjare. Snart är jag framme vid nöjesparken och här finns det bland annat en surfsimulator som folk har samlats kring. Ett tio meter långt sluttande plan översköljs av vatten och en enorm vågmaskin kastar tillbaka vattnet från botten. En i taget får surfeleverna pröva att med hjälp av ett stort handtag manövrera sig fram på brädan. Många står nedanför och tittar, och skrattar. Jag fortsätter vidare och får hålla i kepan när vinden tar i utifrån havet. Här öppnar sig en stor park med gräsmattor, palmer och sittplatser. Några hemlösa håller på att laga mat på en av utegrillarna; skönt för dem att det regnar så sällan i San Diego. Det är klart väder idag, och bortom parken bjuder sig de snötäckta bergstopparna i fjärran. Havet, sanden, bergen, snön. Det är så vackert.

På eftermiddagen tar jag med familjen till Old town. Det var här det ursprungliga San Diego byggdes och plötsligt befinner vi oss i en typisk mexicansk miljö. Många små restauranger, marknader och affärer. Vi hittar en liten julprydnad att hänga i granen på Västerstigen; en fin julkrubba inrymd i en liten torkad gurkväxt, typ kalebass. Old town lägger vi till listan över givna utflyktsmål i San Diego.

Idag är det lördag, det är 22 grader ute och skira molna på himlen. Delar av Lundströms släkten har just anlänt till Chicago och kommer ikväll till San Diego. De får väl byta om till shorts redan på flygplatsen. Skall bli skoj med besök igen. Kusin Aleksander har lovat att han skall pröva den 20-gradiga poolen. Vi får väl se!

Halvtid!

Det blir lite långt mellan inläggen ibland... Men jag kommer aldrig att bli någon every day blogger. Läste på DN.se om den nya flugan "mikrobloggen". Folk skriver in en mening på telefonen och skickar ut den i cyberspace. Någon du känner kan sedan läsa att du just har borstat tänderna och är på väg att öppna dörren till vardagsrummet. Låter hur spännande som helst! Undrar hur "nanobloggen" kommer att se ut...

Nu har vi passerat halvtid här på den amerikanska västkusten och märkligt nog infinner sig en känsla av omställning. Som att vi sakta förbereder oss för att återvända. Ser det nästan framför mig:
Februari 2010. Jag sitter vid köksbordet i Spånga. Tittar ut. Det bleka skenet från gatubelysningen speglar sig i den regnvåta asfalten, men orkar inte tränga undan mörkret. Inte en snöflinga så långt ögat når. Tekoppen värmer, och i vardagsrummet sprakar brasan. Bolibompas välkända signaturmelodi letar sig upp från TV-rummet.
- Minns du vad vi gjorde för ett år sedan?
Ingrid har slagit sig ner vid bordet och tittar på mig med sitt varma leende.
- Jag minns att du var brun som en pepparkaka. Och att det var så där fantastiskt varmt. Mitt i vintern.
-Fast det isade i benen när vi sprang på stranden och inte hann undan vågorna som sköljde över fötterna.
- Mmm, jag saknar Stilla havet, säger Ingrid.
- Och de där klara dagarna när vi kunde åka upp på berget och bara njuta: havet, bergen, öarna. Allt bara låg där.
Teet är nästan kallt nu, men jag tar ändå en klunk.
- Ja, och nästan varje dag i San Diego så tänkte jag: "Vi är med om något fantastiskt just nu, minnet av detta kommer du alltid att ha med dig...".
PIP, PIP, PIP! Väckarklockan ringer och jag tittar upp. Solen har just letat sig upp bakom kullen och det verkar bli ännu en dag med klarblå himmel. Vänder mig mot Ingrid och säger:
- Vet du, jag drömde att vi var i Sverige och att vi satt och mindes hur det var härborta.
- Vad skönt att vi har nästan ett halvår kvar då! Men glöm inte att du skall skjutsa mormor och morfar till flyget i eftermiddag, säger hon och går sakta bort mot badrummet.
Undrar vad vi skall hitta på till helgen, tänker jag. Skall i alla fall bli skönt med sovmorgon.

Strandliv

Vad säger ni om att tillbringa ett par timmar på stranden vid Stilla havet mitt i januari? Vågorna är över tre meter höga och surfarna drar sig längre ut för att möta vågorna lite tidigare. Vädertjänsten har gått ut med varningar om extra höga vågor, men det hindrar inte folket från att leva strandliv. Lika fullt på beachen i Pacific Beach som i augusti; i solen är det drygt 30 grader varmt och vi får ha parasollet uppe för att få lite skugga. Havet håller inte mer än 16-17 grader, så det är för kallt för att bada. Men det är härligt att låta vattnet skölja runt fötter och ben; det isar och ilar. Karl-Erik och jag drar oss hem lite tidigare för att köpa pizza på vägen. Den mörka skinnklädseln i Toyotan är stekhet och klimatanläggningen får jobba hårt. Tar några slizes av pizzan och en cola vid poolkanten. Strax kommer Jonatan och Anna hem och det står inte på förrän de helnakna plaskar omkring i det 22 gradiga vattnet. Det skall vara lika varmt i morgon, och har vi tur orkar poolen upp mot 25 grader. Då har morfar lovat att han skall ta sig ett dopp! Den här värmen hör till ovanligheten i januari; återigen är det Santa Ana vindarna från öknen som får oss att uppleva sommar på nytt.
Ikväll anländer en av mina kollegor (min tidigare forskningshandledare) från Stockholms Sjukhem till San Diego, och det skall bli roligt att visa honom min arbetsplats och denna härliga stad. Frank och Charles (San Diego hospice) härbärgerar honom och några andra gäster, och ikväll åker Ingrid och jag över dit för att hälsa välkomna och äta middag. Man har samlat ihop några viktiga ledare från europeisk palliativ vård och det kommer att bli en intensiv vecka med möten, undervisning och middagar med stenrika filantroper (San Diego hospice behöver dra in 10 miljoner dollar från välvilliga människor varje år för att få det hela att gå ihop). När vi ändå snackar jobb (det är nog första gången på denna blogg...) kan jag berätta att jag just nu har tid för att skriva vetenskapliga artiklar kring material som jag bland annat har haft med mig från Sverige. Jag har längtat efter att få tid för "skrivarstuga" och har hittills lyckats vara riktigt produktiv. Hoppas att det håller i sig några veckor till...
Ingrid och Anna drar över till Svedala på lördag och har redan ett digert program med alla besök som skall hinnas med under en vecka. Anna skall dessutom hinna med intagningsprover till Adolf Fredriks musikklasser - vi hoppas och ber att hon skall få vara frisk! Efter att ständigt ha kunnat gå omkring i shorts och linne blir det nog konstigt att behöva ta på sig varma kläder igen. Mormor och morfar stannar här hos oss grabbar och kommer förhoppningsvis att hinna med en och annan långpromenad längs stranden mellan lämningar och hämtningar vid Jonatans skola. Ja, du har väl läst det tidigare på denna blogg, men det tål att upprepas: Vi har det bra!

Living is easy in San Diego

Lördag den 10 januari. Vintern har tillfälligt tagit paus i San Diego och Santa Ana vindarna blåser in från öknen. Drygt 20 grader ute, betydligt varmare i solen. Julgranen packas ner i lådan, liksom den blinkande snögubben och de kulörta lyktorna som har lyst upp citronträdet vid entrén. Klipper gräsmattan och rensar lite i poolen (håller nästan 20 grader nu). Suckar över mullvaden som skottar upp högar av jord runt sina hål i gräsmattan. Jag och Ingrid tar en tvåtimmars promenad längs Stilla havet. Full aktivitet på stranden och många som njuter av solen, men bara någon enstaka surfare. Luften är klar, inte ett moln på himlen, och åter igen har vi den där fantastiska utsikten när vi tar oss upp på toppen av Mt Soledad. En klotrund måne stiger upp över horisonten. Det är sällan hon återspeglar solens ljus med sådan kraft som idag. Grillar revbensspjäll i solnedgången; fryser inte trots att jag har shorts och T-shirt. Det är enkelt att leva här...

Äventyr längs Stilla havskusten

Dags för en rapport från vår 200-mila resa längs Highway 1 över San Francisco. Visst var det långt, men en inhyrd Ford Expedition XL med stor V8 och överdådigt utrymme gjorde resan mycket behaglig. Du gungar fram längs freewayen i 110 km/h med farthållaren på. Förarsätet känns som en länsfåtölj och du tittar ner på de flesta av medtrafikanterna. Bredvid sitter kusin Adam, alltid med kameran i beredskap. Det blir mycket snack om datorer, nätverk, mp3-spelare, fildelning och strategispel - hur kul som helst! Längst bak hör man hur Jonatan frenetiskt knappar med tummarna på sitt Nintendospel. Det är Star Wars för hela slanten. Aldrig hör vi honom fråga "Är vi inte framme snart?" Morfar Karl-Erik sitter bredvid i tredje sätesraden och kan inte sluta att imponeras av de snörräta raderna av apelsinträd som följer oss mil efter mil de gånger vi kommer in i det Kaliforniska inlandet. På mellanraden sitter mormor Solveig, Ingrid och Anna och njuter av utsikten längs den vindlande vägen vid Stilla havets strand. Ibland är vi högt uppe och havet blir så där härligt djupblått när du tittar ner från serpentinvägen. Ibland åker vi aldeles nere vid stranden och du kan se den uppspolade tången samt någon enstaka surfare. Det är kallt i havet nu, och det är först ner mot San Diego som man ser flera av vågornas riddare igen.
Vi tar god tid på oss och hinner stanna lite då och då för att njuta av solskenet och knäppa några bilder. Staffan har under Adams sakkunniga ledning inhandlat en Canon Powershot G10 på Best Buy och får dagliga proffsinstruktioner om hur den perfekta bilden skall tas. Adam själv skjuter ständigt med sin superkamera och stannar sedan uppe halva natten på motellet för att tweaka bilderna i Photoshop. Desto svårare för honom att komma upp på morgonen när vi andra vill åka vidare... Men så skall det vara när man är en tonåring på grönbete.
Motellen ja. Vi ser Travellodge i Hollywood, i Morro Bay, i Monterey och i Visalia (nej, jag visste inte heller att det fanns en håla som hette så. Men den är inkörsporten till Sequoia national park med de enorma redwood träden, och där landade vi på hemvägen efter att förgäves ha försökt komma i närheten av skogen. Snö och avstängda vägar satte stopp. Men det var kul att kasta snöboll igen!) och det funkar helt ok för en natt eller två. Frukosten är ofta usel, med skandinaviska ögon/magar mätt. Ett glas juice eller en kopp svagt kaffe samt en muffins verkar vara standardupplägget. Ibland kan man rosta en macka, och någon gång finns det flingor med mjölk. Det blir att satsa på lunchen istället. Som chaufför och reseorganisatör får jag mig tilldelat beslutet att bestämma när och var vi skall stanna. Vare sig det gäller att tanka bensin eller att fylla på magarna. Adam och jag konfererar, och det vattnas i gommarna på gossarna när V8:an tystnar på parkeringen utanför McDonalds, In 'n Out, Burger King osv. De övriga i sällskapet verkar även de rätt nöjda, men någon gång smiter de iväg och äter kyckling istället.

Men vad såg ni då? Ni kan ju inte bara ha suttit i den där fantastiska bilen hela tiden och käkat hamburgare! Lugn - San Francisco var helt ok, Golden Gate var imponerande, Alcatraz var inte öppet, nyårsmiddagen på ett stojigt Cheesecake factory högst uppe i en skyskrapa vid Union square blev ett minne, benen blev trötta av att jaga efter Adams fotoaffärer för att hitta IR-sändare till fotoblixtar och snabbfästen till fotostativ, vi frös på piren vid Fishermans Warf, Morro Bay förmedlade känslan av att vara i en liten stad vid svenska västkusten och hade ett välsorterat bageri, akvariet i Monterey var väl så där när man är bortskämd med årskort på Sea World, Universal studios i Hollywood var kul men ingen fullpoängare, Beverly Hills var precis så tjusigt som man hade trott, kaffet hemma hos Paris Hilton var snudd på kallt, nattmackan på Subway på Hollywood Boulevard var underbar och julspelet i Kristallkyrkan (Anaheim, LA) som inledde hela resan var en fantastisk upplevelse. Helt enkelt, vi har haft det väldigt bra!

Dagen innan jag skjutsade Adam till flygplatsen i LA strålade solen och vi tillbringade tre och en halv timme ute på havet skådandes gråvalar och hoppande delfiner. Mer minnesvärt än diverse nöjesparker och definitivt något man bör göra om man råkar vara i San Diego mellan januari och mars. Nu får ni kika på lite bilder från resan så hörs vi framöver igen. http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/SanFrancisco?feat=directlink