Intryck från öknen

Så är vi lyckligt hemkomna från vår drygt 200 mil långa tripp genom Kaliforniens, Arizonas och Nevadas öknar. Märkligt att komma upp för ett vägkrön och sedan se 22 kilometer spikrak väg framför sig. Det är skönt med farthållare... Tack vare bekväm bil, Lego Star Wars (Nintendo) till Jonatan, böcker och ritpapper till Anna och böcker till en förkyld Ingrid har chauffören relativt ostört kunnat lotsa sällskapet mellan hållpunkterna. Några intryck:

- Ökenlandskapet har stundvis brutits av storslagna vyer som gör dig ödmjuk inför skapelsen och skaparen. Mäktiga klippformationer i rött berg (red rocks) runt den lilla konstnärsstaden Sedona norr om Phoenix är ett exempel.

- Grand Canyon var precis så storslaget som vi hade förväntat oss. Och mycket mer påfrestande för den höjdrädde Staffan än vad han hade tänkt sig... Du går på en stig 1 - 1,5 m från klippkanten utan stängsel. Botten finns 1500 meter längre ner. Och överallt klättrar turisterna ut på klipphängen för att ta bra bilder, galningar! Jonatan hoppar och skuttar och vill gärna balansera på stenarna som kantar stigen. Pappa blir galen mer än en gång och orkar inte följa med ner längs Bright Angel stigen som tar dig ned till botten om du orkar så långt. Anna och Ingrid gick i tre timmar - mäktigare än att flyga över denna Canyon, tyckte Ingrid som var här för 15 år sedan. Jag och Jonatan såg Imax film om detta naturens underverk istället. Mycket tryggare. En halv dag med vackert väder och en grå dag med nästan regn var det vi fick vid klippkanten. Det räcker för resten av mitt liv...

- Vi har sett många Kylarköping, ni vet den lilla staden som den tecknade bilen Blixten McQueen fastnar i under en resa på route 66 i filmen "Bilar". Små nedgångna byar med en enda gata - gamla route 66 - som sömndrucket knappt lever sedan den stora freewayen stal all trafik. Hur klarar människor att bo härute? Eller mitt ute i Ingenmansland, där en skylt "Mark till salu" har lockat några enstöringar att parkera sina gamla husbilar på stäppen och slå upp ett skjul bredvid. Vill man vara ostörd så funkar det väl, men det här måste bli väldigt ostört...

- Hooverdammen strax sydöst om Las Vegas som dämmer upp Coloradofloden (floden som rinner genom Grand Canyon). Ett imponerande bygge som påbörjades på 30-talet och som nu håller på att krönas med en bilbro högt uppe i skyn för att spara några reseminuter. Hittills har man varit tvungen att köra över dammen längs snirkliga vägar. En trafikolycka proppade effektivt igen vägen och vi passade på att ta en svindyr fika på caféet bredvid dammluckorna.

- Las Vegas är precis så galet som du tänkt dig. En storstad mitt ute i öknen som lever på pengar och sex. "Pappa, varför visar tanterna sina rumpor på skyltarna?" Ja, vad svarar man? Jag har gått igenom olika känsloperioder sedan vi flyttade hit. I början var det Wow! och Häftigt! Sedan kom "Jag längtar hem". Nu är det en fas där jag tycker att vi bor i ett ganska galet land med otroligt skarpa kontraster. Vänliga och ambitiösa människor lever i ett samhälle som bygger på konsumtion med lånade pengar -Köp nu, betala 2012. Slemmiga advokater gör reklam för sig själva på TV där de uppmanar folk att ringa om de har fått biverkingar av mediciner eller har gjort sig illa vid en trafikolycka. Allt för att tjäna pengar. Tiggare i gatukorsningarna som har mutat in sitt eget revir. Hungriga hemlösa som dras till klimatet i San Diego - vi följde med kyrkan förra helgen och delade ut mat till dem vid ett strandläger. Samtidigt kan man bara beundra framåtandan, förmågan att uttrycka sig som alla verkar besitta och den oerhörda stoltheten över landet och armén som lyser igenom överallt. Sverige är verkligen landet lagom... Åter till Las Vegas: Vi bodde på hotell Circus Circus som ligger i utkanten av "The strip" - Las Vegas Boulevard. 3000 rum, inbyggd cirkus och nöjesfält, restauranger mm. Och överallt dessa spelautomater, omgärdade av en märklig musik som antagligen får folk att öppna plånböckerna. Stora hav av spelautomater, eller bara 10-20 stycken i ett mindre utrymme. En spelhall med 200 arkadspel, perfekt för barnen. Otaliga bil/flyg/jetski/surfsimulatorer upplandade med "kasta boll i hinken och vinn ett gossedjur". Här brände vi nog nästan 60 dollar, men inte en nickel på någon enarmad bandit. Anna vann tre gossedjur och Jonatan två - vilken lycka!

- Ett regnigt Las Vegas i kvällsbelysning och fem graders värme/kyla. Ändå envisas Jonatan med att gå i shorts och foppatofflor utan strumpor, 3 kilometer upp och ner längs strippen, när mamma och pappa vill se de enorma hotellen med allt spektakel utanför. Lagom nedkyld passar en glass bra på Hägen dazs inne på "The Venetian". Ett hotell med en inbyggd kopia av Venedig under tak - kanaler med gondoler, Markusplatsen, en stor piazza med flera restauranger. Allt omgärdat av stråk av lyxaffärer. Taket är en upplyst himmel, och känslan av att verkligen befinna sig i Venedig infinner sig. Det enda som skiljer sig är lukten - här doftar det exklusiv parfym, i det äkta Venedig stinker det avlopp. Vår Thanksgiving middag intogs på en food court i detta Venedig. Jonatan åt korv med bröd, Ingrid och Anna tog Lasagne och jag åt... nej, inte pizza/korv/hamburgare/kebab/tacos, utan en mexicansk Enchilada! Inte lika god som en QP på McD, men helt OK.

Två dagar vid Grand Canyon och lika många dagar i Las Vegas är rätt lagom. Nu har vi sett denna del av USA och planerar för nästa resa som bär norrut längs den Kaliforniska kusten i jul- och nyårstid. Nyfikna på bilder? Några hittar ni här:

http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/ThanksgivingResa#

Rapport från poolen

Vi skriver den 15:e november. Solen steker från en klarblå himmel, temp runt 28 grader i skuggan. Jag hittade en badtermometer i gömmorna och kan rapportera att poolen håller 28 grader... Vattnet som strömmar in från solvärmeanläggningen håller 30 grader. Det blir mycket undervattensaktiviteter och lungkapaciteten tränas. Nytt personbästa är 59 sek under ytan, Anna klarar runt 20 sek och Jonatan tittar upp efter 10 sek. Livet är gött...

Klara dagar i november

Ibland har vi de där sällsynt klara dagarna här i San Diego. Som i förra veckan; Santa Ana vindarna blåste in från öster och svepte bort alla moln. Från huset såg vi inte bara silhuetten av San Diego, utan i fjärran tornade bergen upp sig från andra sidan Mexicanska gränsen. Jag tog med mig kameran och åkte upp till toppen av "vårt" berg varifrån utsikten var hänförande. Några av bilderna kan du se via länken här nere, men även om en bild säger mer än tusen ord så går det inte att förmedla känslan av att kunna skåda Mexico i söder, södra Los Angeles i norr, ett klarblått Stilla havet i väster och bergstopparna ut mot öknen i öster. Mäktigt är ett understatement... Värmen dröjde sig kvar på lördagen och vi tog chansen till några sköna timmar på stranden vid Del Mar, en upper-class förort i norr. Medan barnen leker kan du vandra i den varma sanden och låta det svala havsvattnet skölja över dina bara fötter. Runt omkring dig finns surfarna, beach-volley spelarna, joggarna och flanörerna. Det är lite lugnare än på stranden i Pacific Beach och du njuter...

"Pappa, pappa, vi ska äta köttbullar på Ikea till middag!" Anna och Jonatan triumferar ut budskapet när jag återvänder efter min lilla vandring. Vi hinner också med att proviantera lite i matshopen på IKEA - lingonsylt, gravad lax, pepparkakor, Marabou choklad och glögg fick följa med hem. Tänk vad bra vi har det!

I tisdags var det Veterans day (ihågkomst av alla som tjänat sitt land under något av krigen) och barnen var lediga från skolan. Solen orkade inte riktigt värma oss; det var tröjor på när vi gjorde Sea World igen. Späckhuggarshow, husdjursshow, floom ride och utsiktstornet (höjdrädde Staffan satt på backen) stod på programmet denna gång. Med årskort kan du komma och gå som du vill, kanske bara plocka några godbitar, och sedan åka hem igen. Medan Ingrid och jag tycker att detta är helt fantastiskt, så kan barnen säga "Neeeeej, inte Sea World nu igen!". Barn lever här och nu och ibland betyder köttbullar på Ikea mer än en dag på Sea World. Men om några år, när nobembermörkret lägger sig över ett ruggigt Spånga, kommer nog minnena av detta äventyr att lysa med ett sällsynt skimmer.

Appropå Spånga: Jag har fixat returbiljetterna till Sverige. Det finns slantar att spara om man är ute i tid, och jag lyckades till och med boka om ett par icke ombokningsbara returbiljetter för mig och Jonatan. Damen i telefonen på United Airlines kundtjänst sa att det var inga problem att boka om dem, men de var inte lika glada på flygplatsen när jag skulle hämta ut biljetterna. Men eftersom det var United som hade gjort fel så fick det väl gå för den här gången... Tack, tack sa jag och sparade 10 000 kr i samma stund. Återresan blir den 22 juli 2009, även om cheferna här borta försöker övertala mig att stanna kvar. Fast det är ekonomisk kris här på institutet (liksom i övriga USA/världen) så de kommer inte ha några pengar att försöka övertala mig med.

Och snart är det nobemberlov. Thanksgiving (ni vet släktmiddag med kalkon) är mycket stort här borta och skolan tar paus hela veckan. Det gör Staffan också. Var vi skall käka kalkon på kvällen den 27:e november? Jo, det blir på ett hotell i Las Vegas! Världens mest familjära och mysiga stad har jag hört sägas, hehe. Nåja, att inte besöka detta elände får väl ses som ett kardinalfel om man bor i södra Kalifornien ett helt år, så efter att ha varit vid Grand Canyon i två dagar tar vi två dagar i Vegas. Vi skall bo på ett hotell som hyser världens största inomhus nöjespark - berg och dalbana och hela köret under tak! Att stanna där två nätter kostar mindre än att bo en natt på Holiday Inn Express i Phoenix (staden i Arizona som vi passerar på väg mot Grand Canyon). Hotellen i Las Vegas håller ner rumspriserna och räknar istället kallt med att gästerna häller en massa pengar i spelautomater och på casinoborden; familjen Lundström kommer att bidra med 5 + 5 dollar som Anna och Jonatan får disponera i form av quarters, nickels and dimes. Rapport från denna tripp med tillhörande bilder utlovas - håll ut!

Och här kommer bilderna:

http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/UtsiktFrBerget#

Vad ska dom nu snacka om på CNN?

Jaha, så var det äntligen klart med det amerikanska presidentvalet. På familjen Modigs blog http://modigsila.blogspot.com/ kan ni få en uttömmande beskrivning av elektorssystemet och hur valet utvecklade sig. Jag nöjer mig med att berätta att det var spännande, välregiserat och värt att minnas. Obamas segertal framför hundratusentals lyckliga och stolta supportrar i Chicago fick mig ännu mer att inse att detta land är något alldeles speciellt. Förväntningarna och förhoppningarna som infriades, det nytända hoppet och den spirande längtan efter att få se ett återuprättat Amerikas förenta stater lyste i människors ögon. Tårarna strömmade nedför pastor Jesse Jacksons kinder där han stod och säkerligen tänkte på att han just då bevittnade ett historiskt ögonblick.
Jag satt framför CNN från 16.30-tiden fram till 23 och följde utvecklingen. Vi fick också vara med om en världspremiär i TV rutan - det var första gången som människor projicerades med hjälp av hologram i TV-studion. Programledaren pratade live med en människa i studion som egentligen befann sig flera hundra mil därifrån. Ni som har sett den första Star Wars filmen från 1977 minns säkert hur prinsessan Leia projiceras på ett bord för att frambära ett budskap. Trettio år senare är det inte längre science fiction; snart kan vi "beama" Obama ut över hela världen.
Undrar hur det känns att vara Barack Obama idag? Trött, stolt, målmedveten och hungrig efter förändring planerar han inträdet i Vita huset, väl medveten om att han varje dag för resten av sitt liv kommer att vara omgiven av livvakter. Priset är högt för att inneha världens mäktigaste ämbete. Skönt att det finns de som är beredda att betala det priset.
Och vad skall alla reportrar och analytiker på CNN fylla sin tid med nu? Diskussioner kring huruvida Sarah Palin snarast borde påbörja planeringen av 2012 års presidentvalskampanj? Hon kan ju alltid ringa till Mona "Toblerone" Sahlin och fråga hur man lyckas komma tillbaka till toppen efter att ha gjort några snedsteg. Fast jag har svårt att tänka mig att 150 000 tusen segerrusiga svenskar kommer att samlas på Norra Bantorget med glädjetårar i ögonen för att en septembernatt år 2010 fira Monas triumfatoriska seger över alliansen. Fredrik & Co stannar nog vid makten under ett par mandatperioder till framöver; den rödgröna röran passar bättre som dippsås på en krog i Hallstavik.
Jag har ju ofta på denna blog framhävt det ypperliga klimatet härborta. Men nu har det varit lite kärvare ett par dagar. Mellan 10-15 grader på natten, inte över 20-strecket på dagen och en pool som tappar i temperatur (säkert nedåt 25 grader!!) oroväckande snabbt trots solvärmeanläggning och poolskydd. Och igår regnade det under ett par timmar på förmiddagen. Det kom väl ett par millimeter, men det räckte för att tidningarna här i San Diego skulle prata om ett skyfall som i stort sett sköljde bort hela stan. Undrar vad dom skulle skriva om den svenska hösten? Mitt i detta kritiska läge är det skönt att se att prognoserna talar om solsken och 25-gradig värme ett par dagar framöver igen. Poolen kanske är badbar till helgen igen!

Oktoberfester

Nu har vi varit här i tre månader! Tänk vad mycket vi har fått uppleva... I veckan hade vi besök av familjen Bjessmo från Hässelby under några dagar innan de gav sig iväg norrut för att inta San Francisco. Poolen är som vanligt uppskattad, liksom shoppingcentret "Fashion Valley" med sina exklusiva butiker. Elin föredrog att vara "hemma" och spela fotbollsspel i garaget med Anna och Jonatan medan övriga gänget spenderade dollar i modebutikerna. Det är alltid roligt att kunna visa omgivningarna, och när mörkret hade lagt sig på måndagen åkte vi upp till toppen av Mt Soledad för att skåda San Diego i kvällsbelysning. På hemvägen nedför berget bestämde sig den gode herr Bjessmo för att "take the lead" med sin Toyota RAV4; ett klokt val med tanke på att han saknade mobiltelefon, karta, gps och lokalkännedom. "Vi körde på känsla genom Los Angeles" hade vi hört ett par timmar tidigare... Jojo, det må ju funka i Los Angeles, men i lilla La Jolla fungerade det inte. Ett par hundra meter framför mig såg jag hur han i rasande fart försvann till vänster vid fel trafikljus. Hemvägen tar normalt 5 minuter och när 30 minuter hade gått utan att någon Bjessmo gick att skymta vid garaget återvände jag till berget tillsammans med Jonatan som förste spejare. Lika tomt var det där, och att försöka gissa sig till vilken av alla smågator de irrat sig in på i mörkert verkade oklokt. Nåväl, efter 45 minuter hade de slutligen hittat Garnet Avenue och kunde sedan leta sig upp till oss igen - det måste ha varit på ren känsla!

Annas stora dag (9 år!) firade vi på Disneyland i Anaheim. Efter att ha parkerat bilen i vad som föreföll vara ett av världens största parkeringsgarage åkte vi lokaltåg till entrén. Nästan 12 timmar senare var vi synnerligen mätta på allt vad denna fantastiska nöjespark har att erbjuda. Några saker som biter sig fast i minnet är Disneyparaden (se bifogade bilder), Star Wars simulatorn (riktigt bra gjord, gav en ny dimension till begreppet hemmabio) och avslutningsfyverkeriet. Amerikanarna kan det här med show! Familjerna Modigs och Bjessmo var också med på Disneyland, och vi träffade dem ute i Marina del Rey på söndagen för några avkopplande timmar på stranden. Halva Västerortsgänget samtidigt i Kalifornien, det är inte klokt vad bra man kan ha det!

Vad gör man en söndagförmiddag i Anaheim, Los Angeles? Jo, man åker till Kristallkyrkan och går på gudstjänst. I en enorm glaskatedral fick vi lyssna till Robert Schuller, symfoniorkestern som kompade till psalmerna och en av världens största kyrkorglar. Big is big! Nu ser vi fram emot julspelet med levande kameler i samma kyrka; biljetter är bokade till den 26/12.

Vi skriver den andra november idag, det har faktiskt duggat lite vid lunchtid, och långbyxorna kändes nödvändiga. Vi har gått över till vintertid i natt, och nu kommer solen att försvinna bakom kullen redan vid halv-fyra tiden. Den galna presidentvalskampanjen har äntligen nått mållinjen och på tisdag vet vi hur det gick. Vad skall nyhetskanalerna sedan fylla sin tid med? Blir det ännu fler reklaminslag? Jag längtar efter SVT 1 & 2... Men Halloween då? Jodå, det har vi också klarat av. Barnen hade karneval i skolan; Jonatan var Red Powerranger och Anna en ängel. På kvällen släckte vi hela huset och kurade ihop oss i TV soffan framför en film för att slippa undan allt "Trick or Treat".

Vill ni se lite bilder från San Diego Zoo, Disneyland och beachen i LA så är ni välkomna in på http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/Oktober#