Äpplen och annat guld

Initierade läsare vet att Staffan växte upp i Falun, staden vid kopparberget med en tusenårig gruvtradition. Att ta hissen rätt ner i berget och vandra omkring i fuktdrypande mörka gruvgångar hör till mina ungdomsminnen, och vad passar då bättre än att besöka en kalifornisk guldgruva uppe i bergen? Nu var det kanske inte guldgruvan som lockade mest, utan snarare allt prat om de fantastiska äppelpajerna som serveras i den lilla staden Julian på 1300 meters höjd ett par mil innåt landet från San Diego. Så i lördags slog vi följe med familjen Valese som vi lärt känna i kyrkan och drog upp i bergen. Klädda i shorts och T-shirt huttrade vi rätt bra när vi steg ur bilen och insöp den svala, klara luften; termometern visade 13 grader och trots att solen sken så isade det rätt bra i vindarna. På med allt vad reservtröjor heter och efter att ha ätit matsäck och fått en lektion om den kaliforniska guldruschen på det lilla bymuseet förstod vi att ett besök i guldgruvan var nödvändigt.

De två äldsta barnen Valese hängde på och vi hann precis fram till gruvan i tid för en guidad visning. Fascinerande att se hur man först med svartkrut och sedan från slutet av 1800-talet med hjälp av dynamit ätit sig in i berget följandes olika ådror rika på den ädla metallen. Det var inte svårt att leva sig in i hur tuffa arbetsförhållanden måste ha varit. Ett vaxljus gav lite ljus åt arbetarna i det kompakta mörkret, fyllt av stendamm och buller. Pojkar i 8-10 årsåldern fick skyffla sprängsten och skjutsa lastvagnar i gruvgångarna eftersom de var friska och hade starka lungor. När männen var runt 40 år satte emfysem och andnöd stopp för allt vidare arbete i det mörka helvetet, och vad hjälpte det då att man hade tjänat ihop en bra hacka på allt slit? Men barnen fick i alla fall ett bra arv... Kvinnor och utslitna män jobbade utanför gruvan med att särskilja guldet från berget i en komplicerad process och när man till slut gjutit sina guldtackor kom pionjärbanken Wells Fargo (som vi också har anförtrott våra slantar) och hämtade den dyrbara lasten mot kontant betalning. Ju tyngre guldtacka desto bättre - rånare kunde inte rymma med de tunga tackorna utan de tuffade långsamt ned för berget mot San Diego.

Men äppelpajen då? Jodå, efter att ha väntat på sittplats i 45 min utanför ett av otaliga cafeer i den lilla byn släptes vi in och fick njuta av äppelpaj med glass. Det är högsäsong i byn nu i oktober när äpplena skördas, och folket kommer långväga ifrån för att smaka paj, cider och annat gott. Många tar chansen att besöka någon av äppelodlingarna för att själva fylla en kasse och ta med sig hem. Eftersom barnen så gärna ville plocka äpplen svängde vi in på en gård vi fått tips om. Men när den äldre kvinnan med dollartecknen blixtrande i ögonen deklarerade att det kostade 10 dollar per person att gå in på gården så backade vi. Även om man skulle få med sig en lite kasse med frukt så kändes det väl saftigt... Ett par hundra meter bort längs vägen hittade vi istället en liten farm som släppte in oss och alla fick plocka varsitt äpple gratis. En kasse med söta, saftiga små äpplen kostade 5 dollar - inte svårt att slå till på!

På söndagen var luften ovanligt klar här i Pacific Beach och då brukar vi passa på att besöka toppen av Mt Soledad (255 m högt, vi bor på bergssidan) varifrån utsikten är hänförande. I söder ser du Mexico, i väster det mäktiga Stilla havet, i norr den böljande kusten upp mot Los Angeles och i öster bergen som bildar gräns mot öknen. Ett givet utflyktsmål för alla våra kommande besökare! Vi hann också med en lat stund vid stranden, kika på bilderna här i länken: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/PplenOchAnnatGuld#

Vad är det som låter därute?

Med en nyfriserad trädgård där citronträd, jättefikusar och diverse häckar fått en nödvändig ansning kopplade vi igår kväll av i soffan med Mästerdetektiven Blomqvist på DVD. Mitt i all tung action så hör jag ett välbekant ljud utifrån... Det kan inte vara sant... Jag springer ut genom köksdörren till gården med barnen i hälarna. Jo, det är faktiskt sant, det regnar!! Ett strilande regn faller över oss under en timme, och med en årsnederbörd på runt 20-30 mm så är det faktiskt något ovanligt här borta. Hängrännor och stuprör håller inte svensk kvalitetsstandard, även om man jämför med skrotet som hänger runt stugan i Spånga, så det mesta faller rätt ner utanför fasaden och stora pölar bildas vid husgrunden. Jag försöker få till avrinningen men ger dyblöt upp efter 10 minuter. Jag är ju bara hyresgäst här... För er regntrötta därhemma låter det väl konstigt, men någon slags lyckokänsla infann sig mitt därute i blötan. Kanske känslan av igenkännande, av något hemtamt, av en liten längtan till landet långt borta där hösten gjort sitt intåg.

Det vi märker av hösten är framför allt de allt kortare kvällarna; när vi kom gick solen ned bakom kullen vid 20-tiden, nu börjar det skymma vid 18-tiden och mörkare skall det bli. Vintertiden kommer precis som i Sverige i slutet av oktober. Med hjälp av poolskyddet som ligger på nattetid så håller badvattnet fortfarande runt 30 grader och solvärmeanläggningen sprutar dagtid ur sig härligt varmt vatten. Så vi hoppas att våra kommande besökare skall få njuta precis som vi. Men nu har havet krupit under 20 grader och lockar inte längre. Vi var nere och kände på vattnet i kväll efter att ha intagit söndagsmiddagen på hamburgerkedjan In'n Out (tack för tipset, Sara! Klart prisvärda burgare enligt connaisseur MacTutin). Vi måste fira vår duktiga Anna som hade klarat sin första pianouppspelning galant.

Appropå priser och ekonomi: Finanskrisen debateras vilt här och överskuggar mycket av presidentvalskampanjen. Nyhetskanalen CNN täcker in det mesta och deras programledare är otroligt professionella. Det är en fröjd att se och höra hur de balanserar inlägg från analytiker och experter. Här ligger SVT och TV4 i lä... Och hur drabbar krisen gemene man? Alla har svårare att få lån, krediter dras in och många husägare drabbas hårt. Om vi själva skulle lista dyrt och billigt så är inträden till nöjesparker, vanlig mat i affären och restaurangbesök förhållandevis dyrt. Elen är dyr, precis som vattnet, och försäkringar skall vi bara inte tala om. Billigt är bensin, snabbmat och mexikanska trädgårdsarbetare (vi hade en japan). Men överlag måste vi nog säga att levernet härborta är dyrare än vi hade trott. Fast San Diego är visst känt för att ha höga levnadskostnader. Vi får se hur länge vi kan behålla BMW'n...

Återkommer med inlägg senast nästa helg då vi skall upp i bergen med en familj och plocka äpplen. Skall tydligen vara något alldeles extra och vi ser fram emot äppelpajen.

Höstvärme i San Diego

Det kändes att någonting var på gång igår eftermiddag. Plötsligt svepte en torr värme in från öster, luften blev klarare och sikten bättre. Blåsten fick grannens höga palmer att vaja med sina blad och skaka av sig mängder av skräp rätt ner i vår pool. Åtskilliga var de rundor jag tog runt poolen med renshåven; normalt räcker det med två varv per dag, men igår blev det nog minst tolv. Det klagas från övriga familjen om mikroskopiska smutspartiklar kan skymtas i det klarblå vattnet, så det är bara att greppa håven och köra igång. Belöningen efteråt är ett svalkande dopp, fast 30-gradigt vatten svalkar inte så bra... Jag och Ingrid pratar om båtturen på Mälaren med familjen Norrby i somras, om bad i 17-gradigt vatten och hur vi njöt av att vara omslutna av det mörka, svala djupet. Vi märker att det är lätt att ställa om sig; "Uh vad kallt" säger Jonatan när han plaskar runt i dessa 30 grader. "Det här klimatet passar mig väldigt bra" hörs det från Ingrid. "Hur kan man leva där sommaren aldirg blir sommar och vintern aldrig blir vinter?" Men jag börjar sakna det. Jo, faktiskt...

Idag var det 35 grader inne i stan, runt 31 ute hos oss. Men det är inte de fruktade Santa Anna vindarna som har kommit. De heta, torra ökenvindarna från öster som förra året vid den här tiden obarmhärtigt spred de rasande skogsbränderna runt San Diego. "Då blåser det ännu mer och inga moln syns över bergen" säger de som vet (moln betyder fukt). Jag hoppas att de vindarna inte blåser så mycket i år, det räcker med den värme vi har just nu... Risken för skogsbränder är troligen mindre i år, eftersom så mycket av "bränslet" på marken försvann ifjol. I helgen som gick åkte vi upp i bergen nordöst om San Diego och passerade små grönskande byar. Men vi såg också de förkolnade trädstumparna som klädde kullarna där elden drog fram. Fast vid roten av varenda dött träd spirade grönskan. Det är otroligt vilken fart det är på växtligheten här!

Jag har insett att växtkraften här hemma i trädgården är mig övermäktig, så på lördag kommer en japansk trädgårdsmästare med sina assistenter och skall tillbringa hela dagen i träd, häckar, buskar och rabatter. "It looks terrible!" var hans kommentar idag när han gick runt på tomten. Mr Bonzai skall få det att se snyggt ut, så har jag ett bra utgångsläge när jag försöker underhålla ordningen i grönskan. Hoppas att svärfar har lust att hjälpa till när han kommer! Trots att vi bara hyr vår bostad så känns det som ett indirekt krav från omgivningen att hålla god ordning bland trädkronor och rabatter. Och det verkar som att vår käre franske hyresvärd inte har haft möjlighet att prioritera det tidigare. Men jag skall försöka att dela på kostnaderna med honom...

Innan denna värme slog till nu i veckan så har det stundom varit rätt svalt här (om nu 20-gradig värme kan beskrivas så, allt är ju relativt). Men det hindrar inte folket här i Pacific Beach från att trivas på stranden som ni kan se. Det märkliga är att molnen ligger över havet och ett par hundra meter in över kusten. Sedan öppnar sig himlen snabbt igen och solen steker. Och vilket drag det är nere vid stranden... Barerna har öppet dygnet runt, det är tjo och tjim, musiken dånar och ölen flödar. Jag förstår att många trivs!

I helgen han vi också med ett besök på Sea World igen (vi kan komma och gå som vi vill med våra årskort) där det blev husdjursshow, sjölejon och annat skoj. Kolla in bilderna på http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/HStISanDiego#