Time to say goodbye

Det är självklart med blandade känslor som vi nu lämnar San Diego och vårt äventyr vid Stilla Havskusten. Många fina minnen har vi samlat på oss och förhoppningsvis kan vi dela några av dem med er när vi kommer hem. Klimatet - alltid sommar, aldrig för varmt, aldrig för kallt - kommer vi att sakna. "The easy living" med pool, närheten till havet och närheten till storstan är svårslaget. Jonatan kommer ha svårt att sätta på sig långbyxorna efter att ha gått i shorts dagligen sedan 3 augusti 2008. Anna kommer att sakna sina nyfunna vänner (många sleep-overs nu på slutet), disciplinen i skolan och den allmänna vänligheten. Ingrid kommer att sakna löpturerna på Mt Soledad, att strosa längs beachwalken och, just, den ständiga sommaren. Jag får finna mig i att återgå till 8 till 5(6) jobbet och inte längre styra själv över tillvaron - ett sabbatsår är verkligen en fantastisk erfarenhet.

Men vi ser också fram emot att träffa er alla igen! Anna längtar till sin nya skola och Ingrid känner att det nog är dags att återvända till arbetslivet efter ett års semester. Jonatan pratar om sin röda radiostyrda brandbil, andra leksaker och att få ta morgonpromenader med morfar på landet. Han har för övrigt lärt sig att simma under den sista veckan. Det var ett klart önskemål från föräldrarna att han skulle klara av detta under året när vi hade så mycket vatten omkring oss. Men först när vi erbjud en muta i form av ett valfritt spel till Nintendo DS eller Nintendo Wii så var han med på noterna... Så idag var det examen under överinseende av simlärarinnan Ingrid (innehavare av bronsmagistern och tidigare sommarinstruktör i Herräng). Provet bestod av att simma två längder i poolen (med lite vila på trappan i mellan), sammanlagt cirka 25 meter, och bragden förevigades av storasyster med filmkamera. Sedan blev det "treats" i form av att dyka efter godis på poolbotten; Jonatan hade inga problem med att fiska upp godisklubborna från 2,30 meters djup. Så nu blir det till att återigen åka över till Toys R'Us och inhandla mutan. Någon större leksak var det inte tal om; vi har fyllt 8 stora resväskor och kommer dessutom att ha fyra fyllda kabinväskor och några ryggsäckar... Farbror Lasse har lovat att hämta oss med minibuss på Arlanda på torsdag morgon. Det lär behövas...

Ikväll blir det avskedsmiddag hos mina värdar Frank och Charles, och på institutet har man i det längsta försökt att övertala oss att stanna kvar i San Diego. De får nöja sig med att ha mig som första medlem i The International Faculty at The Institute for Palliative Medicine och som associate editor för tidskriften Journal of Palliative Medicine. Det har varit fantastiskt att kunna sätta av så mycket tid för egen forskning och att få lära känna det amerikanska synsättet på palliativ medicin (som jag tror att vi har mycket att lära oss av i Europa). Men nu är det dags för mig att dela med mig av erfarenheterna på hemmaplan.

Det har varit roligt att prova på detta med bloggning, även om jag hade hoppats att kunna få till lite fler inlägg. Tiden räcker inte alltid till... Framöver får vi återvända till bloggen när vi hukar oss under höststormarna. Drömma oss tillbaka till beachen i San Diego, eller varför inte på Maui/Hawaii? Måltiderna under parasollet vid poolen, fågelsången och den lilla kolibrin som hälsar på. Men vi säger inte goodbye till San Diego och alla vänner, vi säger "see you soon again".

Aloha!

På väg upp till toppen av Mauis sovande vulkan (3000 m) hinner jag med några korta intryck från paradisön.

Väldigt varmt - solen står rakt upp på himlen och din skugga är minimal. Jag sitter under en "Cabana" på stranden, en vilstol med en stor huva som skyddar mot solen.

Väldigt vackert - havets färger i olika toner av blått är fantastiska. Solnedgången (runt 19.15) skapar regnbågens alla färger på himlen. Fiskarna i havet vid korallreven är lika färglada och helt orädda när vi snorklar runt.

Väldigt dyrt - om San Diego är dyrt så är Hawaii som sagt väldigt dyrt. Allt kostar extra, kostnaden för hyrbilsförsäkringen fick mig att hicka, men det var inte mycket att välja på. Det finns ingen T-bana här... 50 dollar för att äta frukost på hotellet EN morgon...

Väldigt roligt att bada i havet - den stekheta sanden på stranden får dig att springa ner i vattnet. Det är snarare kortgrunt än långgrunt, vilket gör att vågorna bryts snabbt och kastar dig som en vante om du kommer fel. Roligt och respektingivande. Snorkla har vi som sagt tränat på, och på självaste 4th of July tar vi en katamaran ut till ön Molokini. Toppen av en vulkan sticker upp över ytan och skapar ett eldorado för snorkling. En sex timmars utflykt att se fram emot!

Väldigt omväxlande klimat - på ena delen av ön regnar det, inte långt därifrån är det nästan öken. Vi var uppe i en nationalpark mellan bergstopparna och fick känna på tropiskt regn.

Jonatan och Anna hälsar att det är väldigt skönt att sova, det är väldigt roligt att dansa hula (Anna och Ingrid skall ta lektion på fredag) och det är väldigt roligt att bada i poolen. Det är lättare att finna skuggan under träden runt poolen, väldigt bra för den blekhyade pappa Staffan.

Som sagt, nu bär det av upp på vulkanen för att skåda solnedgången - Aloha!

Svensk midsommar i San Diego

Det blev en svensk midsommar här borta i flera bemärkelser. Lagom gråmulet väder, ingen sol, för kallt att sitta ute på kvällen, smörgåsbord, dans runt stången och sång. Saknade dock inte myggen... Ingrid hade fixat ett svenskt smörgåsbord med diverse läckerheter: Hemgjorda svenska köttbullar (som var mycket populära), nypotatis, sill, gravlax, god sallad, och dessutom fläskfilé. Efterätt med glasstårta och godis. Mycket uppskattat av Annas skolkompisar med föräldrar som var inbjudna (15 personer). Naturligtvis tillbringade barnen mycket tid i poolen; härligt att kunna "bjuda" på detta också. Anna har haft flera av sina skolkompisar här på "sleep-over" i olika omgångar under veckan och hon har uppskattat att få lite tid med var och en av dem. Hon han också med sin pianouppspelning inför en domare som jag skrev om tidigare. Blev bedömd som "superior" och nu får vi nog släpa hem den där guldpokalen...

Idag har vi haft typisk San Diego sommar med stekande sol. Vi tog tillfället i akt att besöka nöjesfältet nere i Belmontparken här i Pacific Beach. Ett litet nöjesfält där man hör och häpna inte behöver betala ett dyrt inträde utan istället köper biljetter och sedan väljer attraktioner. Det blev åk i den 86 år gamla berg-och-dalbanan (byggd i trä), diverse karuseller, palmklättring samt lite arkadspel. Och glass förstås.

Idag firar man fars dag här i USA, och jag tänkte göra mina speciella MacTutinburgare vid grillen ikväll. Bröder i västerortsgänget: När jag har införskaffat en gasolgrill i Svedala skall ni få smaka den amerikanska varianten av MacTutin - den klart bästa hittills!

Allt det praktiska rullar på också, mer eller mindra smidigt. Bilförsäljningen har gått som en dans - fick BMW'n värderad av firman Carmax och sedan bjöd en kompis i bönegruppen över ordentligt, så det var ju inget att tveka på. Enligt honom fick han lägre ränta om han tog sitt lån på ett något högre belopp, och skulle i det långa loppet tjäna på att ge mig ett bättre pris. Tack, tack, säger jag, men det är ju bara ytterligare ett bevis på hur galet det amerikanska konsumtionssamhället är...

Det har inte gått lika smidigt att avsluta mobiltelefonabonnemangen. När vi kom i augusti startade jag två abonnemang för oss och införskaffade en iPhone till mig själv (bästa mobilen alla kategorier!). Eftersom jag då inte hade något Social Security Number var jag tvungen att betala en häftig deposition för att få igång allt. Nu önskar jag naturligtvis att få tillbaka denna deposition, men vägen dit har varit ytterst krokig och svårforcerad: Ingen möjlighet att fixa detta i butik, utan allt skall skötas per telefon via kundtjänst. Tala med ett 10-tal stundvis oförstående "serviceminded" människor som alla har sin egen tolkning av och idé kring hur det hela skall gå till. Absolut ingen möjlighet att göra en elektronisk överföring av depositionen till mitt amerikanska bankkonto - det går bara att betala ut pengarna med en check som skickas per post antingen efter 14, 30 eller 60 dagar (det är de olika uppgifter jag har fått). Ingen möjlighet att lösa in amerikanska checkar i dollar i Sverige (enligt Nordeas kundtjänst). Dessutom straffavgift eftersom jag avslutar mitt iPhoneabonnemang ett år i förväg... Till slut fick jag efter ett antal timmar i kundtjänst prata med en grabb som verkade förstå min situation och han gjorde ett särskilt "case" eftersom vi skulle flytta tillbaka till Europa. Naturligtvis behövde abonnemangen stängas av med omedelbar verkan, men jag skulle i varje fall hinna få checken med depositionen innan vi sätter oss på flyget hem. Så nu är vi utan mobil telefoni, men efter att ha trixat lite med iPhonen fungerar den just nu i varje fall som en handdator via trådlöst nätverk, dock utan telefonfunktion... En mjukvarustyrd upplåsning finns tillgänglig inom de närmaste dagarna och då skall jag till och med kunna använda den som telefon med mitt gamla svenska mobilnummer.

Så, vad drar jag för lärdomar av detta som jag vill förmedla till er alla som funderar på att vistas i det stora landet ett längre tag? Fixa snabbt ett Social Security Number - allt går mycket smidigare då (om ni inte kan glida på räckmackor via diplomatpass, förstås). Ha inga förväntningar på det amerikanska banksystemet vad gäller användandet av modern informationsteknologi - här är det checkar som gäller. Min bankman här borta erkänner att vi i Europa ligger ljusår framför USA vad gäller detta. Och ta med er mycket tålamod i bagaget. Alla i kundtjänst på diverse företag är jättetrevliga och artiga, men det går oerhört trögt...

Återkommer med en hälsning från Hawaii framöver!

Examenstider

Vi är mitt uppe i en intensiv examenstid. Anna och Jonatan gick sista dagen i skolan igår och har nu börjat ett två månader långt sommarlov. Det var diverse aktiviteter under avslutningsdagen; nämnas kan Kindergartenkören inklusive Jonatan som sjöng i auditoriet, och grabben fick även chans att tala ensam i mikrofon inför alla föräldrar - "We thank all of our teachers". Han är nu relativt flytande i amerikanska och blandar språken hejvilt. Roligt att lyssna till honom; hoppas bara att vi kan underhålla det på något sätt innan det är dags att läsa engelska i skolan. Han fick också klassens enda diplom för oklanderlig närvaro - han har varit i skolan varenda dag under läsåret... Anna deltog i ett banan-race där uppgiften var att få en banan som fästs på en mackapär att med hjälp av kraften från två gummiband rulla så långt som möjligt. Vi fick ihop en bra legobil som vi fäste bananen på, och generalrepet gick bra här hemma, men av någon anledning strulade tekniken i tävlingshettan och Anna gick inte vidare till final. Hon har klarat sig desto bättre i det ordinarie skolarbetet och är nu på advanced level i både språk och matematik. Kompisarna betyder också allt mer - idag är det "sleep-over" här hemma, en av tjejerna sover över - och numera kommer frågan: varför kan vi inte stanna här i San Diego? Ja, svarar jag, det var ju inte riktigt så det lät när vi fick erbjudande om att stanna i början av året... Det kanske blir ett år i high-school härborta, så kan Ingrid och jag semestra i en liten stuga vid beachen några veckor. För att fira av alla kompisar och nyfunna vänner så ordnar vi ett party i svensk anda här i huset på midsommarafton. Köttbullar, sill, gravlax, tårta och dans kring stången utlovas. Sedan är det bara att hoppa i poolen!

Det var examen i dansskolan för några veckor sedan med uppvisning i en teaterlokal uppe i Balboa park. Sjutton olika dansgrupper körde var sitt tre minuters program och sedan avslutades det hela med en dansuppsättning av en ganska läskig berättelse. Anna har fått blodad tand (av dansen) och kommer nog att fortsätta med detta till hösten. Pianoexamen blir det på fredag när den unga damen skall spela 8 olika stycken utantill, skalor i alla tonarter samt diverse ackord i både dur och moll (även dessa i samtliga tonarter) inför en domare. Blir det godkänt får hon en gräslig pokal som nog måste släpas hem till Stockholm. Ingrid har tagit examen i träningslokalen i La Jolla och har tränat upp sin fysik under året. Själv har jag tappat det mesta av min fysik eftersom jag åkt bil till jobbet och inte varit TVUNGEN att röra på mig. Vår BMW tog examen idag när den genomgick en rekonditionering hos ett proffs och sedan bedömdes av värderingsmannen på Carmax (en "superstore" för bilar som köper in begagnade bilar). Inga anmärkningar, och nu har vi en vecka på oss att fundera på om vi vill anta budet. En kompis i bönegruppen är sugen på pärlan, och vi får väl se vem som drar det längsta strået. Under nästa vecka skall vi i varje fall sälja fru-bilen. Vi får klara oss med husägarens Toyota fram till avfärden.
Själv tar jag "examen" nästa vecka och det skall bli spännande att se hur de får till ceremonien för alla fellows som genomgått specialistutbildningen i palliativ medicin. Aktiviteten inne på jobbet har avtagit betydligt, och numera måste tiden ägnas desto mer åt att fixa alla praktikaliteter inför hemresan. Det är mycket man måste tänka på...
Jaha, nästa hälsning blir nog från Hawaii. Och om ni vill veta temperaturen i poolen så var den 31 grader idag. Äntligen verkar sommaren ha kommit på allvar till San Diego och solen står nästan rakt upp på himlen.

May is gray

Det sägs härborta att "May is gray and June is gloom". Och det verkar stämma - solen har inte tittat fram på en vecka, gråa moln täcker himlen, det regnar ibland (ack så välbehövligt) och temperaturen håller sig runt 20 grader. Bästa tänkbara väder för en solkänslig typ som jag, men Ingrid som nu har avslutat besöken på San Diego hospice skulle nog gärna lapa lite mer sol om hon fick bestämma. Så i bästa välmening har jag därför bokat en 9 dagars tripp till Maui, Hawaii runt månadsskiftet juni/juli. Sol, långa stränder, 27 grader i havet och en tropisk omgivning verkar helt ok. Vi hade först pratat om att besöka USA's östkust, men när jag av infödingar fick höra att det är runt 40 grader varmt i Washington i juli, och dessutom fuktigt, så backade jag ur. En mellanlandning i Washington på väg hem från Europa för en vecka sedan gav ett smakprov på 27-gradig fuktig värme, huvaligen... That is not awesome, som Jonatan skulle ha uttryckt det. Den lille mannen växlar numera friskt mellan amerikanska och svenska och rättar ständigt våra brittisk-engelska uttal. Nåja, östkusten får vänta till ett annat år. Samma infödingar sa att det är bedövande vackert i Washington i april när alla träd och buskar blommar. Så, Hawaii får det bli. Kaanapuli beach hotel, direkt nere vid stranden, och en hyrbil har vi bokat upp. Maui är den ö där man spelade in Jurassic Park (dinosaurie-action) och King Kong (ap-action) bl a. Vem vet, kanske jag hittar in på någon djungelväg som leder rätt fram till en Tyrannosaurus Rex. Jonatan skulle då säga "This is awesome, dad".
Appropå film; igår var vi hela familjen och såg Disney/Pixar's nya film "Up". En skön rulle om en äldre man som sörjer sin hustru och ger sig ut på en äventyrlig resa med sitt hus hängandes i en enorm klase ballonger. Med på färden följer en vetgirig scout i 10-års åldern. Upplagt för tung action, således. Ni får vänta till oktober innan filmen har letat sig över Atlanten. Bio härborta handlar ju inte bara om själva filmen, det handlar lika mycket om vad man skall äta till filmen. Jag beställde en liten påse popcorn och två små drickor. Vad fick jag? Två enliters Coca-cola och en enorm kasse med goda popcorn. Det var "small-size"... Ni kan gissa vad övriga biogäster satt och smaskade på.
För övrigt planeras nu diverse avslutningar. För Annas del är det dansuppvisning och pianouppspelning samt fest för kompisar. Själv skall jag vara ikädd en rolig hatt och kep på institutets examenshögtid för de nyblivna specialisterna. Ni har säkert sett hur collegeungdomarna ser ut härborta vid examen och tydligen skall jag också iklädas en sådan utstyrsel. Får se om jag kan lägga upp ett foto här på bloggen efteråt...

Äventyr på en Segway

Vi tog oss en tur på var sin Segway, Ingrid och jag. Det är en sådan där mackapär på två hjul som glider fram ljudlöst längs trottoaren, driven av en elmotor (se bilden). Lutar du dig framåt accelererar den, lutar du dig bakåt bromsar den. Luta den långa styrspaken åt sidan och den svänger. Låter inte så svårt,va? Har du ett normalt balanssinne och normala kopplingar mellan hjärnan och benmusklerna via ryggmärgen går det som en dans. Ingrid lekte fram längs strandpromenaden, åkte slalom mellan de mänskliga hindren och hade hur kul som helst. Jag hade rätt jobbiga 90 minuter eftersom jag av någon anledning inte verkar ha kopplingarna på rätt ställe... Är man dessutom lite försiktig av sig så blir det ju inte lättare. Så efter att ha lyckats volta med maskinen i en grässlänt tog jag det rätt försiktigt och var nöjd när vi gled ljudlöst tillbaka in i uthyrningsshoppen. Precis samma upplevelse som när jag körde racerbil på Mantorp (disputationspresent) - kul att ha gjort det, men inget mer för min del... Nä, jag är nog en äkta Ford Expedition-man (en jätteSUV som vi åkte längs Highway 1 med runt nyår). Lugnt, tryggt, glidandes fram med överdådig komfort och en överdimensionerad motor. Biltokig som jag är (fast intresset har svalnat något efter fyllda 40) har jag alltid fantiserat om vilka bilar som skulle stå i garaget om ekonomin, det dåliga samvetet och miljömedvetenheten + det sunda förnuftet inte satte några gränser. Jag har alltid trott att där skulle finnas en grym supersportbil, en läcker cab, en vacker sportkupé, en vräkig lyxsedan, en storlastande fyrhjulsdriven SUV och en Golf GTI till frugan. Nu inser jag att vad som blir kvar är den stora bekväma SUV:en, en Toytoa Prius elhybrid (2010 års modell förstås, kommer i en helt uppdaterad form) och en Lexus RX 400h (elhybrid, kommer till sommaren i en uppdaterad modell) till Ingrid. Läser man bilpornografi typ Auto Motor & Sport är det lätt att tro att det optimala är att känna varenda minimala rörelse genom det välbalanserade chassiet och uppleva att du är ett med bilen. Med visst vemod lämnar jag den tron och inser att jag som sagt är en Ford Expedition-man.

För övrigt är det samma gamla vanliga väder här - sol, 25 grader varmt och numera 32 grader i poolen. För varmt tycker Ingrid, så poolskyddet är inrullat och nätterna kyler ner poolen till 28 -30 grader, brrrrr. I övermorgon bär det av till Europa på en 2-veckors trip och familjen får husera själva här borta. Stockholmsbesök blir det under Kristi Him veckan och jag ser fram emot några sköna dagar med släkt och vänner. Skall också försöka skapa lite klarhet i vad jag skall pyssla med på jobbet när jag är tillbaka i augusti. Känns dock skönt att ha några månader kvar här borta - det är allt bra fantastiskt i det soliga Kalifornien.

Denna befängda influensahysteri...

Första gången jag sitter på jobbet och skriver något på denna blogg, men det känns motiverat. Det verkar som att stora delar av världen har ryckts med i en influensa skräck som eldas på av massmedia och okloka kommentarer från allt från WHO representanter till vice presidenter. Var finns det sunda förnuftet och reflektionen? Var finns perspektiven? Hur många har hittills dött i sviterna av denna sjukdom? Idag fredag finns 13 konfirmerade dödsfall och 331 smittade i 11 länder i framför allt den norra hemissfären. Sjukdomen rapporteras ge milda symptom i de allra flesta fall. Vet ni hur många dödsfall den ”vanliga” årliga influensan orsakar bara här i USA? Mellan 30 och 40 000 dödsfall, huvudsakligen äldre människor. Vem pratar om det idag?
Även om jag just nu bor i en delstat som har konfirmerade fall och som gränsar till Mexico så svarar jag ”I DO NOT BOTHER ABOUT THIS FLU” (jag bryr mig inte om influensan) om någon undrar vad jag tänker.
Det jag oroar mig för är hur inflytelserika institutioner och människor grips av skräck och handlar irrationellt, ivrigt understödda av massmedia som indirekt (eller direkt...) utnyttjar denna rädsla. Informationsteknologin möjliggör idag en momentan världsomspännande informationsspridning, på gott och på ont. Det är bra att information omedelbart finns tillgänglig om sjukdomsutbrott, annalkande naturkatastrofer och annat som kräver en samlad uppmärksamhet. Men det är inte bra när teknologin används för att sprida rädslor som inte grundas på en reel fara. När såg vi senast denna skräckvåg över världen? Den har sköljt över oss åtskilliga gånger under de senaste nio månaderna när världsekonomin till följd av människors kärlek till penningen har brakat samman. Här har vi återigen sett två sidor av myntet – det är bra att beslutsfattare får tillgång till omedelbar information som kan initiera kraftfulla och koordinerade motåtgärder, och kanske i slutändan en nödvändig kontroll över den kolossala skuggekonomi som har grasserat under de senaste tio åren. Men det är inte bra när teknologin används för att sprida skräckvisioner och paralysera människor. Istället för att dela erfarenheter människor emellan och lära av historien, matas många i sin ensamhet framför dataskärmen eller TV skärmen med information som vi inte kan hantera och som därför i sitt kaos föder rädslor.

Men nu står vi här, teknologin finns där på gott och på ont, människor kommer att fortsätta att handla irrationellt, och nya vågor av rädsla kommer att skölja över världen, om än i andra skepnader. Det är liksom en del av den trasiga skapelsen. Och fram tills den dag då skapelsen skall återupprättas (må den komma snart!!) så får vi försöka sila all information, söka efter fakta och samtala med varandra om vad som verkar rätt och riktigt. Sanningen skall göra oss fria.