Det är självklart med blandade känslor som vi nu lämnar San Diego och vårt äventyr vid Stilla Havskusten. Många fina minnen har vi samlat på oss och förhoppningsvis kan vi dela några av dem med er när vi kommer hem. Klimatet - alltid sommar, aldrig för varmt, aldrig för kallt - kommer vi att sakna. "The easy living" med pool, närheten till havet och närheten till storstan är svårslaget. Jonatan kommer ha svårt att sätta på sig långbyxorna efter att ha gått i shorts dagligen sedan 3 augusti 2008. Anna kommer att sakna sina nyfunna vänner (många sleep-overs nu på slutet), disciplinen i skolan och den allmänna vänligheten. Ingrid kommer att sakna löpturerna på Mt Soledad, att strosa längs beachwalken och, just, den ständiga sommaren. Jag får finna mig i att återgå till 8 till 5(6) jobbet och inte längre styra själv över tillvaron - ett sabbatsår är verkligen en fantastisk erfarenhet.
Men vi ser också fram emot att träffa er alla igen! Anna längtar till sin nya skola och Ingrid känner att det nog är dags att återvända till arbetslivet efter ett års semester. Jonatan pratar om sin röda radiostyrda brandbil, andra leksaker och att få ta morgonpromenader med morfar på landet. Han har för övrigt lärt sig att simma under den sista veckan. Det var ett klart önskemål från föräldrarna att han skulle klara av detta under året när vi hade så mycket vatten omkring oss. Men först när vi erbjud en muta i form av ett valfritt spel till Nintendo DS eller Nintendo Wii så var han med på noterna... Så idag var det examen under överinseende av simlärarinnan Ingrid (innehavare av bronsmagistern och tidigare sommarinstruktör i Herräng). Provet bestod av att simma två längder i poolen (med lite vila på trappan i mellan), sammanlagt cirka 25 meter, och bragden förevigades av storasyster med filmkamera. Sedan blev det "treats" i form av att dyka efter godis på poolbotten; Jonatan hade inga problem med att fiska upp godisklubborna från 2,30 meters djup. Så nu blir det till att återigen åka över till Toys R'Us och inhandla mutan. Någon större leksak var det inte tal om; vi har fyllt 8 stora resväskor och kommer dessutom att ha fyra fyllda kabinväskor och några ryggsäckar... Farbror Lasse har lovat att hämta oss med minibuss på Arlanda på torsdag morgon. Det lär behövas...
Ikväll blir det avskedsmiddag hos mina värdar Frank och Charles, och på institutet har man i det längsta försökt att övertala oss att stanna kvar i San Diego. De får nöja sig med att ha mig som första medlem i The International Faculty at The Institute for Palliative Medicine och som associate editor för tidskriften Journal of Palliative Medicine. Det har varit fantastiskt att kunna sätta av så mycket tid för egen forskning och att få lära känna det amerikanska synsättet på palliativ medicin (som jag tror att vi har mycket att lära oss av i Europa). Men nu är det dags för mig att dela med mig av erfarenheterna på hemmaplan.
Det har varit roligt att prova på detta med bloggning, även om jag hade hoppats att kunna få till lite fler inlägg. Tiden räcker inte alltid till... Framöver får vi återvända till bloggen när vi hukar oss under höststormarna. Drömma oss tillbaka till beachen i San Diego, eller varför inte på Maui/Hawaii? Måltiderna under parasollet vid poolen, fågelsången och den lilla kolibrin som hälsar på. Men vi säger inte goodbye till San Diego och alla vänner, vi säger "see you soon again".
