God Jul och Gott Nytt År!

Dags att fira jul i San Diego. Med plastgran, saxofonspelande snögubbe och kulörta lyktor i det grönskande citronträdet blir det inte riktigt som i Spånga. Fast lägger vi därtill tomtegröt, julstrumpor kring öppna spisen och förväntansfulla barn så skall det nog gå bra. Några vanliga julkort fick vi inte till i år. Men fotot här ovan blev väl ok? Efter att dan före dopparedan ha gjort Sea World med mormor, morfar och kusin Adam siktar vi in oss på en stillsam julafton på Edgeworth Road. Fast man vet ju aldrig...
På annandagen ger vi oss av upp mot San Francisco och har ni tur så dimper det ned några intryck längs vägen; allt förmedlat via denna kajplats i cyberspace.
Merry Christmas!

Nu är det snart jul.

Vi kommer precis från barnens skola. Musikuppvisning med alla klasser i auditoriet. Kan uttryckas som ett gulligt kaos. Amerikanerna är ett i jämförelse med svenskarna ganska kaotiskt folk när det kommer till gemensamma samlingar. Alla skriker "Oh, my God", alla fotar, alla är patrioter och hejar på armén och alla pratar i mun på varandra. Själv sitter jag tyst och tittar på. Lyckades filma Jonatan när han iförd bjällra och renhorn sjöng "Rudolf the rednosed raindeer" tillsammans med Kindergartarna. Fick med Anna också mitt i högen av tredjeklassare. Småfrusen knatar man hemåt från skolan; sommarjackan är för tunn och seglarskorna börjar bli slitna. Jonatan skuttar fram i mörkret iförd T-shirt och Foppatofflor utan strumpor. "Jag är varmblodig" är hans kommentar.

Igår hällregnade det hela dagen och poolen fylldes på med ett par cm kallt vatten. Den är nere i 17 grader nu, så jag har gett upp alla planer på vinterbad. Dagen innan regnet drog jag av poolskyddet som legat på i 3-4 veckor. Tyckte att "Putte" - vår pooldammsugare - rörde sig lite trögt. Fiskade upp den och fick en smärre chock när en 20 cm lång mullvad dök upp i munstycket... Stackarn måste natten innan ha vandrat över poolskyddet och plumsat i, drunknat och på morgonen blivit upphittad av Putte. Tur att vattnet är klorerat. För att bespara faunan vidare tragiska öden låter vi nu poolskyddet vara av för gott. Öknen kommer att grönska efter denna nederbörd och man ser redan hur de torra buskarna i sluttningen bakom tomten börjar få gröna blad. Utetemperaturen är kvälls- och nattetid nere i runt 10 grader, och eftersom huset är lika välisolerat som en skokartong så får den gasoldrivna värmeanläggningen jobba ordentligt. För att få lite mysvärme har jag skaffat en klabbe syntetisk ved som skall brinna med vackra lågor under 3 timmar i den öppna spisen. Två klabbar originalved kostar över 6 dollar på affären, så det får vara.

I helgen som gick hann vi med ett trevligt besök hos familjen Modig i LA. Båtregatta i kanalen ut från marinan, där den som hade den häftigast utsmyckade båten vann. Ett utlovat fyverkeri lyste med sin skira frånvaro, men det var roligt ändå. Innan hemfärden på söndagen hann vi kolla in surfarna som hade ovanligt häftiga vågor att leka med. Landkrabborna utrustade sig med pulkor och gled sakta ner för slänten på en konstgjord sanddyn.

På fredag kommer mormor, morfar och kusin Adam hit. Ett mycket efterlängtat besök. Barnen är otåliga och räknar dagarna. Jag drar upp till Los Angeles i god tid på fredag för att hämta sällskapet. Det är 20 mil till flygplatsen och förutom någon mil med ökenstäpp genom Camp Pendleton (Marinkårens enorma träningsanläggning norr om San Diego) åker man i stort sett ständigt omgiven av bebyggelse, highways och freeways. Los Angeles är lika utplattat som den tunnaste pizzan du kan tänka dig. Stort som Skåne, genomskuret av ett myrvarr av vägar och sällan någon stadskänsla. Du kör timme efter timme genom denna galna stad och tycker inte att det är någon stad. Ser fram emot att få uppleva San Francisco över nyåret; det skall visst vara en riktig stad har jag hört. Det blir ytterligare en 200 mils tripp, och för att kunna umgås maximalt har jag hyrt en "premium SUV", en Ford Expedition som ledigt rymmer 7 personer med full packning. Brutalt hög och stor, förarsäte som en länsfåtölj, fet V8 (bensinen kostar under 4 kronor litern nu) och inbyggt dåligt samvete med tanke på alla utsläpp. Priset törs jag inte nämna. Men vi kommer säkert att ha det jättebra!

Lördageftermiddag i Pacific Beach

Sol och 25 grader i skuggan, julstämningen vill inte riktigt infinna sig. Inte blir det bättre av att gräsmattan fortfarande måste klippas regelbundet. Men imorgon skall vi försöka få upp lite julbelysning på fasaden för att glädja grannarna. Vi tog en tur längs stranden idag och njöt av sol och hav. Som Ingrid sa: "Jag njuter lika mycket varje gång jag kommer ner till stranden". Mmm, det är något speciellt med detta. Efter 40 minuters promenad på sidewalken tog vi en paus vid en liten glassbar. Du sitter vid stranden, äter god gräddglass (!), smuttar på en Pepsi och skrattar åt resenärerna i berg- och dalbanan vid det närbelägna nöjesfältet. En sådan där gammal hederlig berg- och dalbana utan loopar och skruvar, byggd i trä och med skramlande vagnar. "Blir det fint väder någon lördag måste vi gå dit", säger Jonatan. Men här är det ju alltid fint väder...

Anna och jag hann med ett besök hos frisören i förmiddags. Kedjan "Supercuts" får äran att snygga till oss nu när man inte kan gå till fåraherden i Solna. För 30 dollar blev vi båda representabla inför julhelgen, och Anna har numera axel-långt hår. Idag har jag också blivit medlem i en annan kedja - Blockbuster. Helgkvällarna här är oftast ganska stillsamma, och det blir gärna så att vi tittar på en film. Jag hade med mig ett 60-tal rullar från hemmabioanläggningen i Spånga, men nu när de inte är lika spännande längre är det dags för nya upplevelser. Ja, det gäller ju inte Jonatan förstås. Hela hans liv och tankevärld, från morgon till kväll, inklusive nattliga drömmar, handlar om Star Wars. Han kan alla filmerna, spelar Lego Star Wars på sitt Nintendo, fajtas med lasersvärd som vi hittade här i huset och har långa utläggningar om vad han skulle kunna göra om han var en jedi-riddare. Så när fredagskvällen kommer säger han "Idag skall jag se på sexan" eller "Idag blir det nog fyran eller tvåan" (det finns sex filmer totalt). Och eftersom övriga familjemedlemmar inte är lika sugna på den femtioelfte visningen av detta mäktiga film-epos så sitter han själv i soffan framför Full HD skärmen och njuter. Vi övriga makar ihop oss i soffan framför en 24 tums gammal hederlig bildrörs TV i entrén och ser på det som bjuds på någon av TV-kanalerna. Faktistkt kör man en hel del bra och aktuella filmer, men de fyra minuter långa reklamavbrotten som kommer var 15:e minut är så oerhört tröttsamma... Men Blockbuster då? Jo, det är alltså en stor kedja som hyr ut filmer, och idag hyrde vi Narnia - Prins Caspian, och actionkomedin Hancock med Will Smith. Laddat för en filmkväll alltså. Det verkar som att Jonatan skall hänga på oss andra! Dags att plocka fram lördagsgodis och chips, häpp!

Intryck från öknen

Så är vi lyckligt hemkomna från vår drygt 200 mil långa tripp genom Kaliforniens, Arizonas och Nevadas öknar. Märkligt att komma upp för ett vägkrön och sedan se 22 kilometer spikrak väg framför sig. Det är skönt med farthållare... Tack vare bekväm bil, Lego Star Wars (Nintendo) till Jonatan, böcker och ritpapper till Anna och böcker till en förkyld Ingrid har chauffören relativt ostört kunnat lotsa sällskapet mellan hållpunkterna. Några intryck:

- Ökenlandskapet har stundvis brutits av storslagna vyer som gör dig ödmjuk inför skapelsen och skaparen. Mäktiga klippformationer i rött berg (red rocks) runt den lilla konstnärsstaden Sedona norr om Phoenix är ett exempel.

- Grand Canyon var precis så storslaget som vi hade förväntat oss. Och mycket mer påfrestande för den höjdrädde Staffan än vad han hade tänkt sig... Du går på en stig 1 - 1,5 m från klippkanten utan stängsel. Botten finns 1500 meter längre ner. Och överallt klättrar turisterna ut på klipphängen för att ta bra bilder, galningar! Jonatan hoppar och skuttar och vill gärna balansera på stenarna som kantar stigen. Pappa blir galen mer än en gång och orkar inte följa med ner längs Bright Angel stigen som tar dig ned till botten om du orkar så långt. Anna och Ingrid gick i tre timmar - mäktigare än att flyga över denna Canyon, tyckte Ingrid som var här för 15 år sedan. Jag och Jonatan såg Imax film om detta naturens underverk istället. Mycket tryggare. En halv dag med vackert väder och en grå dag med nästan regn var det vi fick vid klippkanten. Det räcker för resten av mitt liv...

- Vi har sett många Kylarköping, ni vet den lilla staden som den tecknade bilen Blixten McQueen fastnar i under en resa på route 66 i filmen "Bilar". Små nedgångna byar med en enda gata - gamla route 66 - som sömndrucket knappt lever sedan den stora freewayen stal all trafik. Hur klarar människor att bo härute? Eller mitt ute i Ingenmansland, där en skylt "Mark till salu" har lockat några enstöringar att parkera sina gamla husbilar på stäppen och slå upp ett skjul bredvid. Vill man vara ostörd så funkar det väl, men det här måste bli väldigt ostört...

- Hooverdammen strax sydöst om Las Vegas som dämmer upp Coloradofloden (floden som rinner genom Grand Canyon). Ett imponerande bygge som påbörjades på 30-talet och som nu håller på att krönas med en bilbro högt uppe i skyn för att spara några reseminuter. Hittills har man varit tvungen att köra över dammen längs snirkliga vägar. En trafikolycka proppade effektivt igen vägen och vi passade på att ta en svindyr fika på caféet bredvid dammluckorna.

- Las Vegas är precis så galet som du tänkt dig. En storstad mitt ute i öknen som lever på pengar och sex. "Pappa, varför visar tanterna sina rumpor på skyltarna?" Ja, vad svarar man? Jag har gått igenom olika känsloperioder sedan vi flyttade hit. I början var det Wow! och Häftigt! Sedan kom "Jag längtar hem". Nu är det en fas där jag tycker att vi bor i ett ganska galet land med otroligt skarpa kontraster. Vänliga och ambitiösa människor lever i ett samhälle som bygger på konsumtion med lånade pengar -Köp nu, betala 2012. Slemmiga advokater gör reklam för sig själva på TV där de uppmanar folk att ringa om de har fått biverkingar av mediciner eller har gjort sig illa vid en trafikolycka. Allt för att tjäna pengar. Tiggare i gatukorsningarna som har mutat in sitt eget revir. Hungriga hemlösa som dras till klimatet i San Diego - vi följde med kyrkan förra helgen och delade ut mat till dem vid ett strandläger. Samtidigt kan man bara beundra framåtandan, förmågan att uttrycka sig som alla verkar besitta och den oerhörda stoltheten över landet och armén som lyser igenom överallt. Sverige är verkligen landet lagom... Åter till Las Vegas: Vi bodde på hotell Circus Circus som ligger i utkanten av "The strip" - Las Vegas Boulevard. 3000 rum, inbyggd cirkus och nöjesfält, restauranger mm. Och överallt dessa spelautomater, omgärdade av en märklig musik som antagligen får folk att öppna plånböckerna. Stora hav av spelautomater, eller bara 10-20 stycken i ett mindre utrymme. En spelhall med 200 arkadspel, perfekt för barnen. Otaliga bil/flyg/jetski/surfsimulatorer upplandade med "kasta boll i hinken och vinn ett gossedjur". Här brände vi nog nästan 60 dollar, men inte en nickel på någon enarmad bandit. Anna vann tre gossedjur och Jonatan två - vilken lycka!

- Ett regnigt Las Vegas i kvällsbelysning och fem graders värme/kyla. Ändå envisas Jonatan med att gå i shorts och foppatofflor utan strumpor, 3 kilometer upp och ner längs strippen, när mamma och pappa vill se de enorma hotellen med allt spektakel utanför. Lagom nedkyld passar en glass bra på Hägen dazs inne på "The Venetian". Ett hotell med en inbyggd kopia av Venedig under tak - kanaler med gondoler, Markusplatsen, en stor piazza med flera restauranger. Allt omgärdat av stråk av lyxaffärer. Taket är en upplyst himmel, och känslan av att verkligen befinna sig i Venedig infinner sig. Det enda som skiljer sig är lukten - här doftar det exklusiv parfym, i det äkta Venedig stinker det avlopp. Vår Thanksgiving middag intogs på en food court i detta Venedig. Jonatan åt korv med bröd, Ingrid och Anna tog Lasagne och jag åt... nej, inte pizza/korv/hamburgare/kebab/tacos, utan en mexicansk Enchilada! Inte lika god som en QP på McD, men helt OK.

Två dagar vid Grand Canyon och lika många dagar i Las Vegas är rätt lagom. Nu har vi sett denna del av USA och planerar för nästa resa som bär norrut längs den Kaliforniska kusten i jul- och nyårstid. Nyfikna på bilder? Några hittar ni här:

http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/ThanksgivingResa#

Rapport från poolen

Vi skriver den 15:e november. Solen steker från en klarblå himmel, temp runt 28 grader i skuggan. Jag hittade en badtermometer i gömmorna och kan rapportera att poolen håller 28 grader... Vattnet som strömmar in från solvärmeanläggningen håller 30 grader. Det blir mycket undervattensaktiviteter och lungkapaciteten tränas. Nytt personbästa är 59 sek under ytan, Anna klarar runt 20 sek och Jonatan tittar upp efter 10 sek. Livet är gött...

Klara dagar i november

Ibland har vi de där sällsynt klara dagarna här i San Diego. Som i förra veckan; Santa Ana vindarna blåste in från öster och svepte bort alla moln. Från huset såg vi inte bara silhuetten av San Diego, utan i fjärran tornade bergen upp sig från andra sidan Mexicanska gränsen. Jag tog med mig kameran och åkte upp till toppen av "vårt" berg varifrån utsikten var hänförande. Några av bilderna kan du se via länken här nere, men även om en bild säger mer än tusen ord så går det inte att förmedla känslan av att kunna skåda Mexico i söder, södra Los Angeles i norr, ett klarblått Stilla havet i väster och bergstopparna ut mot öknen i öster. Mäktigt är ett understatement... Värmen dröjde sig kvar på lördagen och vi tog chansen till några sköna timmar på stranden vid Del Mar, en upper-class förort i norr. Medan barnen leker kan du vandra i den varma sanden och låta det svala havsvattnet skölja över dina bara fötter. Runt omkring dig finns surfarna, beach-volley spelarna, joggarna och flanörerna. Det är lite lugnare än på stranden i Pacific Beach och du njuter...

"Pappa, pappa, vi ska äta köttbullar på Ikea till middag!" Anna och Jonatan triumferar ut budskapet när jag återvänder efter min lilla vandring. Vi hinner också med att proviantera lite i matshopen på IKEA - lingonsylt, gravad lax, pepparkakor, Marabou choklad och glögg fick följa med hem. Tänk vad bra vi har det!

I tisdags var det Veterans day (ihågkomst av alla som tjänat sitt land under något av krigen) och barnen var lediga från skolan. Solen orkade inte riktigt värma oss; det var tröjor på när vi gjorde Sea World igen. Späckhuggarshow, husdjursshow, floom ride och utsiktstornet (höjdrädde Staffan satt på backen) stod på programmet denna gång. Med årskort kan du komma och gå som du vill, kanske bara plocka några godbitar, och sedan åka hem igen. Medan Ingrid och jag tycker att detta är helt fantastiskt, så kan barnen säga "Neeeeej, inte Sea World nu igen!". Barn lever här och nu och ibland betyder köttbullar på Ikea mer än en dag på Sea World. Men om några år, när nobembermörkret lägger sig över ett ruggigt Spånga, kommer nog minnena av detta äventyr att lysa med ett sällsynt skimmer.

Appropå Spånga: Jag har fixat returbiljetterna till Sverige. Det finns slantar att spara om man är ute i tid, och jag lyckades till och med boka om ett par icke ombokningsbara returbiljetter för mig och Jonatan. Damen i telefonen på United Airlines kundtjänst sa att det var inga problem att boka om dem, men de var inte lika glada på flygplatsen när jag skulle hämta ut biljetterna. Men eftersom det var United som hade gjort fel så fick det väl gå för den här gången... Tack, tack sa jag och sparade 10 000 kr i samma stund. Återresan blir den 22 juli 2009, även om cheferna här borta försöker övertala mig att stanna kvar. Fast det är ekonomisk kris här på institutet (liksom i övriga USA/världen) så de kommer inte ha några pengar att försöka övertala mig med.

Och snart är det nobemberlov. Thanksgiving (ni vet släktmiddag med kalkon) är mycket stort här borta och skolan tar paus hela veckan. Det gör Staffan också. Var vi skall käka kalkon på kvällen den 27:e november? Jo, det blir på ett hotell i Las Vegas! Världens mest familjära och mysiga stad har jag hört sägas, hehe. Nåja, att inte besöka detta elände får väl ses som ett kardinalfel om man bor i södra Kalifornien ett helt år, så efter att ha varit vid Grand Canyon i två dagar tar vi två dagar i Vegas. Vi skall bo på ett hotell som hyser världens största inomhus nöjespark - berg och dalbana och hela köret under tak! Att stanna där två nätter kostar mindre än att bo en natt på Holiday Inn Express i Phoenix (staden i Arizona som vi passerar på väg mot Grand Canyon). Hotellen i Las Vegas håller ner rumspriserna och räknar istället kallt med att gästerna häller en massa pengar i spelautomater och på casinoborden; familjen Lundström kommer att bidra med 5 + 5 dollar som Anna och Jonatan får disponera i form av quarters, nickels and dimes. Rapport från denna tripp med tillhörande bilder utlovas - håll ut!

Och här kommer bilderna:

http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/UtsiktFrBerget#

Vad ska dom nu snacka om på CNN?

Jaha, så var det äntligen klart med det amerikanska presidentvalet. På familjen Modigs blog http://modigsila.blogspot.com/ kan ni få en uttömmande beskrivning av elektorssystemet och hur valet utvecklade sig. Jag nöjer mig med att berätta att det var spännande, välregiserat och värt att minnas. Obamas segertal framför hundratusentals lyckliga och stolta supportrar i Chicago fick mig ännu mer att inse att detta land är något alldeles speciellt. Förväntningarna och förhoppningarna som infriades, det nytända hoppet och den spirande längtan efter att få se ett återuprättat Amerikas förenta stater lyste i människors ögon. Tårarna strömmade nedför pastor Jesse Jacksons kinder där han stod och säkerligen tänkte på att han just då bevittnade ett historiskt ögonblick.
Jag satt framför CNN från 16.30-tiden fram till 23 och följde utvecklingen. Vi fick också vara med om en världspremiär i TV rutan - det var första gången som människor projicerades med hjälp av hologram i TV-studion. Programledaren pratade live med en människa i studion som egentligen befann sig flera hundra mil därifrån. Ni som har sett den första Star Wars filmen från 1977 minns säkert hur prinsessan Leia projiceras på ett bord för att frambära ett budskap. Trettio år senare är det inte längre science fiction; snart kan vi "beama" Obama ut över hela världen.
Undrar hur det känns att vara Barack Obama idag? Trött, stolt, målmedveten och hungrig efter förändring planerar han inträdet i Vita huset, väl medveten om att han varje dag för resten av sitt liv kommer att vara omgiven av livvakter. Priset är högt för att inneha världens mäktigaste ämbete. Skönt att det finns de som är beredda att betala det priset.
Och vad skall alla reportrar och analytiker på CNN fylla sin tid med nu? Diskussioner kring huruvida Sarah Palin snarast borde påbörja planeringen av 2012 års presidentvalskampanj? Hon kan ju alltid ringa till Mona "Toblerone" Sahlin och fråga hur man lyckas komma tillbaka till toppen efter att ha gjort några snedsteg. Fast jag har svårt att tänka mig att 150 000 tusen segerrusiga svenskar kommer att samlas på Norra Bantorget med glädjetårar i ögonen för att en septembernatt år 2010 fira Monas triumfatoriska seger över alliansen. Fredrik & Co stannar nog vid makten under ett par mandatperioder till framöver; den rödgröna röran passar bättre som dippsås på en krog i Hallstavik.
Jag har ju ofta på denna blog framhävt det ypperliga klimatet härborta. Men nu har det varit lite kärvare ett par dagar. Mellan 10-15 grader på natten, inte över 20-strecket på dagen och en pool som tappar i temperatur (säkert nedåt 25 grader!!) oroväckande snabbt trots solvärmeanläggning och poolskydd. Och igår regnade det under ett par timmar på förmiddagen. Det kom väl ett par millimeter, men det räckte för att tidningarna här i San Diego skulle prata om ett skyfall som i stort sett sköljde bort hela stan. Undrar vad dom skulle skriva om den svenska hösten? Mitt i detta kritiska läge är det skönt att se att prognoserna talar om solsken och 25-gradig värme ett par dagar framöver igen. Poolen kanske är badbar till helgen igen!

Oktoberfester

Nu har vi varit här i tre månader! Tänk vad mycket vi har fått uppleva... I veckan hade vi besök av familjen Bjessmo från Hässelby under några dagar innan de gav sig iväg norrut för att inta San Francisco. Poolen är som vanligt uppskattad, liksom shoppingcentret "Fashion Valley" med sina exklusiva butiker. Elin föredrog att vara "hemma" och spela fotbollsspel i garaget med Anna och Jonatan medan övriga gänget spenderade dollar i modebutikerna. Det är alltid roligt att kunna visa omgivningarna, och när mörkret hade lagt sig på måndagen åkte vi upp till toppen av Mt Soledad för att skåda San Diego i kvällsbelysning. På hemvägen nedför berget bestämde sig den gode herr Bjessmo för att "take the lead" med sin Toyota RAV4; ett klokt val med tanke på att han saknade mobiltelefon, karta, gps och lokalkännedom. "Vi körde på känsla genom Los Angeles" hade vi hört ett par timmar tidigare... Jojo, det må ju funka i Los Angeles, men i lilla La Jolla fungerade det inte. Ett par hundra meter framför mig såg jag hur han i rasande fart försvann till vänster vid fel trafikljus. Hemvägen tar normalt 5 minuter och när 30 minuter hade gått utan att någon Bjessmo gick att skymta vid garaget återvände jag till berget tillsammans med Jonatan som förste spejare. Lika tomt var det där, och att försöka gissa sig till vilken av alla smågator de irrat sig in på i mörkert verkade oklokt. Nåväl, efter 45 minuter hade de slutligen hittat Garnet Avenue och kunde sedan leta sig upp till oss igen - det måste ha varit på ren känsla!

Annas stora dag (9 år!) firade vi på Disneyland i Anaheim. Efter att ha parkerat bilen i vad som föreföll vara ett av världens största parkeringsgarage åkte vi lokaltåg till entrén. Nästan 12 timmar senare var vi synnerligen mätta på allt vad denna fantastiska nöjespark har att erbjuda. Några saker som biter sig fast i minnet är Disneyparaden (se bifogade bilder), Star Wars simulatorn (riktigt bra gjord, gav en ny dimension till begreppet hemmabio) och avslutningsfyverkeriet. Amerikanarna kan det här med show! Familjerna Modigs och Bjessmo var också med på Disneyland, och vi träffade dem ute i Marina del Rey på söndagen för några avkopplande timmar på stranden. Halva Västerortsgänget samtidigt i Kalifornien, det är inte klokt vad bra man kan ha det!

Vad gör man en söndagförmiddag i Anaheim, Los Angeles? Jo, man åker till Kristallkyrkan och går på gudstjänst. I en enorm glaskatedral fick vi lyssna till Robert Schuller, symfoniorkestern som kompade till psalmerna och en av världens största kyrkorglar. Big is big! Nu ser vi fram emot julspelet med levande kameler i samma kyrka; biljetter är bokade till den 26/12.

Vi skriver den andra november idag, det har faktiskt duggat lite vid lunchtid, och långbyxorna kändes nödvändiga. Vi har gått över till vintertid i natt, och nu kommer solen att försvinna bakom kullen redan vid halv-fyra tiden. Den galna presidentvalskampanjen har äntligen nått mållinjen och på tisdag vet vi hur det gick. Vad skall nyhetskanalerna sedan fylla sin tid med? Blir det ännu fler reklaminslag? Jag längtar efter SVT 1 & 2... Men Halloween då? Jodå, det har vi också klarat av. Barnen hade karneval i skolan; Jonatan var Red Powerranger och Anna en ängel. På kvällen släckte vi hela huset och kurade ihop oss i TV soffan framför en film för att slippa undan allt "Trick or Treat".

Vill ni se lite bilder från San Diego Zoo, Disneyland och beachen i LA så är ni välkomna in på http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/Oktober#

Äpplen och annat guld

Initierade läsare vet att Staffan växte upp i Falun, staden vid kopparberget med en tusenårig gruvtradition. Att ta hissen rätt ner i berget och vandra omkring i fuktdrypande mörka gruvgångar hör till mina ungdomsminnen, och vad passar då bättre än att besöka en kalifornisk guldgruva uppe i bergen? Nu var det kanske inte guldgruvan som lockade mest, utan snarare allt prat om de fantastiska äppelpajerna som serveras i den lilla staden Julian på 1300 meters höjd ett par mil innåt landet från San Diego. Så i lördags slog vi följe med familjen Valese som vi lärt känna i kyrkan och drog upp i bergen. Klädda i shorts och T-shirt huttrade vi rätt bra när vi steg ur bilen och insöp den svala, klara luften; termometern visade 13 grader och trots att solen sken så isade det rätt bra i vindarna. På med allt vad reservtröjor heter och efter att ha ätit matsäck och fått en lektion om den kaliforniska guldruschen på det lilla bymuseet förstod vi att ett besök i guldgruvan var nödvändigt.

De två äldsta barnen Valese hängde på och vi hann precis fram till gruvan i tid för en guidad visning. Fascinerande att se hur man först med svartkrut och sedan från slutet av 1800-talet med hjälp av dynamit ätit sig in i berget följandes olika ådror rika på den ädla metallen. Det var inte svårt att leva sig in i hur tuffa arbetsförhållanden måste ha varit. Ett vaxljus gav lite ljus åt arbetarna i det kompakta mörkret, fyllt av stendamm och buller. Pojkar i 8-10 årsåldern fick skyffla sprängsten och skjutsa lastvagnar i gruvgångarna eftersom de var friska och hade starka lungor. När männen var runt 40 år satte emfysem och andnöd stopp för allt vidare arbete i det mörka helvetet, och vad hjälpte det då att man hade tjänat ihop en bra hacka på allt slit? Men barnen fick i alla fall ett bra arv... Kvinnor och utslitna män jobbade utanför gruvan med att särskilja guldet från berget i en komplicerad process och när man till slut gjutit sina guldtackor kom pionjärbanken Wells Fargo (som vi också har anförtrott våra slantar) och hämtade den dyrbara lasten mot kontant betalning. Ju tyngre guldtacka desto bättre - rånare kunde inte rymma med de tunga tackorna utan de tuffade långsamt ned för berget mot San Diego.

Men äppelpajen då? Jodå, efter att ha väntat på sittplats i 45 min utanför ett av otaliga cafeer i den lilla byn släptes vi in och fick njuta av äppelpaj med glass. Det är högsäsong i byn nu i oktober när äpplena skördas, och folket kommer långväga ifrån för att smaka paj, cider och annat gott. Många tar chansen att besöka någon av äppelodlingarna för att själva fylla en kasse och ta med sig hem. Eftersom barnen så gärna ville plocka äpplen svängde vi in på en gård vi fått tips om. Men när den äldre kvinnan med dollartecknen blixtrande i ögonen deklarerade att det kostade 10 dollar per person att gå in på gården så backade vi. Även om man skulle få med sig en lite kasse med frukt så kändes det väl saftigt... Ett par hundra meter bort längs vägen hittade vi istället en liten farm som släppte in oss och alla fick plocka varsitt äpple gratis. En kasse med söta, saftiga små äpplen kostade 5 dollar - inte svårt att slå till på!

På söndagen var luften ovanligt klar här i Pacific Beach och då brukar vi passa på att besöka toppen av Mt Soledad (255 m högt, vi bor på bergssidan) varifrån utsikten är hänförande. I söder ser du Mexico, i väster det mäktiga Stilla havet, i norr den böljande kusten upp mot Los Angeles och i öster bergen som bildar gräns mot öknen. Ett givet utflyktsmål för alla våra kommande besökare! Vi hann också med en lat stund vid stranden, kika på bilderna här i länken: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/PplenOchAnnatGuld#

Vad är det som låter därute?

Med en nyfriserad trädgård där citronträd, jättefikusar och diverse häckar fått en nödvändig ansning kopplade vi igår kväll av i soffan med Mästerdetektiven Blomqvist på DVD. Mitt i all tung action så hör jag ett välbekant ljud utifrån... Det kan inte vara sant... Jag springer ut genom köksdörren till gården med barnen i hälarna. Jo, det är faktiskt sant, det regnar!! Ett strilande regn faller över oss under en timme, och med en årsnederbörd på runt 20-30 mm så är det faktiskt något ovanligt här borta. Hängrännor och stuprör håller inte svensk kvalitetsstandard, även om man jämför med skrotet som hänger runt stugan i Spånga, så det mesta faller rätt ner utanför fasaden och stora pölar bildas vid husgrunden. Jag försöker få till avrinningen men ger dyblöt upp efter 10 minuter. Jag är ju bara hyresgäst här... För er regntrötta därhemma låter det väl konstigt, men någon slags lyckokänsla infann sig mitt därute i blötan. Kanske känslan av igenkännande, av något hemtamt, av en liten längtan till landet långt borta där hösten gjort sitt intåg.

Det vi märker av hösten är framför allt de allt kortare kvällarna; när vi kom gick solen ned bakom kullen vid 20-tiden, nu börjar det skymma vid 18-tiden och mörkare skall det bli. Vintertiden kommer precis som i Sverige i slutet av oktober. Med hjälp av poolskyddet som ligger på nattetid så håller badvattnet fortfarande runt 30 grader och solvärmeanläggningen sprutar dagtid ur sig härligt varmt vatten. Så vi hoppas att våra kommande besökare skall få njuta precis som vi. Men nu har havet krupit under 20 grader och lockar inte längre. Vi var nere och kände på vattnet i kväll efter att ha intagit söndagsmiddagen på hamburgerkedjan In'n Out (tack för tipset, Sara! Klart prisvärda burgare enligt connaisseur MacTutin). Vi måste fira vår duktiga Anna som hade klarat sin första pianouppspelning galant.

Appropå priser och ekonomi: Finanskrisen debateras vilt här och överskuggar mycket av presidentvalskampanjen. Nyhetskanalen CNN täcker in det mesta och deras programledare är otroligt professionella. Det är en fröjd att se och höra hur de balanserar inlägg från analytiker och experter. Här ligger SVT och TV4 i lä... Och hur drabbar krisen gemene man? Alla har svårare att få lån, krediter dras in och många husägare drabbas hårt. Om vi själva skulle lista dyrt och billigt så är inträden till nöjesparker, vanlig mat i affären och restaurangbesök förhållandevis dyrt. Elen är dyr, precis som vattnet, och försäkringar skall vi bara inte tala om. Billigt är bensin, snabbmat och mexikanska trädgårdsarbetare (vi hade en japan). Men överlag måste vi nog säga att levernet härborta är dyrare än vi hade trott. Fast San Diego är visst känt för att ha höga levnadskostnader. Vi får se hur länge vi kan behålla BMW'n...

Återkommer med inlägg senast nästa helg då vi skall upp i bergen med en familj och plocka äpplen. Skall tydligen vara något alldeles extra och vi ser fram emot äppelpajen.

Höstvärme i San Diego

Det kändes att någonting var på gång igår eftermiddag. Plötsligt svepte en torr värme in från öster, luften blev klarare och sikten bättre. Blåsten fick grannens höga palmer att vaja med sina blad och skaka av sig mängder av skräp rätt ner i vår pool. Åtskilliga var de rundor jag tog runt poolen med renshåven; normalt räcker det med två varv per dag, men igår blev det nog minst tolv. Det klagas från övriga familjen om mikroskopiska smutspartiklar kan skymtas i det klarblå vattnet, så det är bara att greppa håven och köra igång. Belöningen efteråt är ett svalkande dopp, fast 30-gradigt vatten svalkar inte så bra... Jag och Ingrid pratar om båtturen på Mälaren med familjen Norrby i somras, om bad i 17-gradigt vatten och hur vi njöt av att vara omslutna av det mörka, svala djupet. Vi märker att det är lätt att ställa om sig; "Uh vad kallt" säger Jonatan när han plaskar runt i dessa 30 grader. "Det här klimatet passar mig väldigt bra" hörs det från Ingrid. "Hur kan man leva där sommaren aldirg blir sommar och vintern aldrig blir vinter?" Men jag börjar sakna det. Jo, faktiskt...

Idag var det 35 grader inne i stan, runt 31 ute hos oss. Men det är inte de fruktade Santa Anna vindarna som har kommit. De heta, torra ökenvindarna från öster som förra året vid den här tiden obarmhärtigt spred de rasande skogsbränderna runt San Diego. "Då blåser det ännu mer och inga moln syns över bergen" säger de som vet (moln betyder fukt). Jag hoppas att de vindarna inte blåser så mycket i år, det räcker med den värme vi har just nu... Risken för skogsbränder är troligen mindre i år, eftersom så mycket av "bränslet" på marken försvann ifjol. I helgen som gick åkte vi upp i bergen nordöst om San Diego och passerade små grönskande byar. Men vi såg också de förkolnade trädstumparna som klädde kullarna där elden drog fram. Fast vid roten av varenda dött träd spirade grönskan. Det är otroligt vilken fart det är på växtligheten här!

Jag har insett att växtkraften här hemma i trädgården är mig övermäktig, så på lördag kommer en japansk trädgårdsmästare med sina assistenter och skall tillbringa hela dagen i träd, häckar, buskar och rabatter. "It looks terrible!" var hans kommentar idag när han gick runt på tomten. Mr Bonzai skall få det att se snyggt ut, så har jag ett bra utgångsläge när jag försöker underhålla ordningen i grönskan. Hoppas att svärfar har lust att hjälpa till när han kommer! Trots att vi bara hyr vår bostad så känns det som ett indirekt krav från omgivningen att hålla god ordning bland trädkronor och rabatter. Och det verkar som att vår käre franske hyresvärd inte har haft möjlighet att prioritera det tidigare. Men jag skall försöka att dela på kostnaderna med honom...

Innan denna värme slog till nu i veckan så har det stundom varit rätt svalt här (om nu 20-gradig värme kan beskrivas så, allt är ju relativt). Men det hindrar inte folket här i Pacific Beach från att trivas på stranden som ni kan se. Det märkliga är att molnen ligger över havet och ett par hundra meter in över kusten. Sedan öppnar sig himlen snabbt igen och solen steker. Och vilket drag det är nere vid stranden... Barerna har öppet dygnet runt, det är tjo och tjim, musiken dånar och ölen flödar. Jag förstår att många trivs!

I helgen han vi också med ett besök på Sea World igen (vi kan komma och gå som vi vill med våra årskort) där det blev husdjursshow, sjölejon och annat skoj. Kolla in bilderna på http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/HStISanDiego#

Att fira en 6-åring

Redan innan vi lämnade Sverige hade Jonatan bestämt sig för att 6-årsdagen skulle firas på Legoland strax norr om San Diego. Väl på plats i Kalifornien gick han med på att ta det till helgen och inte på själva födelsedagen. Så den 16:e september firades i familjens lilla krets med hembakad tårta, grillade revbensspjäll och en premiärtur i poolen med den radiostyrda båten.

Nedräkningen inför söndagens besök på Legoland pågick i veckor innan och sin vana trogen snackade han oavbrutet i bilen på väg upp mot Carlsbad, 30 minuter från hemmet i "PB". Solen sken som alla andra 49 dagar vi har varit här hittills, ja förutom tre dagar med moln, förståss... Innanför entrén (entréavgifterna är hutlösa här borta!) sprang Jonatan rakt i famnen på Darth Vader och R2 D2 från favoritfilmerna just nu - Star Wars. Bättre kan det ju inte börja, och får man sedan fylla på med berg och dalbana, ta körkort med minibil (eldriven), åka äventyrsdrake, och köra båt i ett vattenland så är ju lyckan gjord. En stunds avsvalkande vattenlek passade bra innan det var dags för nästa aktivitet. Att strosa omkring bland alla amerikanska städer som var uppbyggda i Lego kanske inte var någon höjdare för 6-åringen, men eftersom pappa var Legofantast även han som liten, så fick det väl gå för den här gången. Vi var på plats innan portarna öppnade och lämnade 5 minuter innan stängningsdags, så vi lyckades verkligen krama musten ur nöjesparken. Och köerna var inte så förskräckliga - på förmiddagen nästan obefintliga! Det var precis som när vi var på Legoland i Danmark förra året, med den skillnaden att då hällregnade det...

Hemvägen gick via ett av otaliga outlets här i bygden i jakten på nya badkläder. Det badas friskt i poolen, och när kläderna hänger på tork i solen så slits de tydligen väldigt fort. Alla resår försvinner och grejerna hänger som säckar på kroppen. Ser rätt festligt ut. Trots att Staffan använde alla sökfinesser på sin iPhone ståendes mitt inne i köpcentrumet så hittade vi inga affärer med badkläder. Inte heller när vi vandrade omkring och letade "för hand". Det verkar som att alla infödingar tycker att hösten har kommit, och nu är det tjocka jackor och fodrade stövlar som gäller i butikerna. Konstigt, eftersom det känns som svensk högsommar fortfarande... Poolen hemma håller 30 grader nu när vi har börjat använda poolskyddet nattetid, nästan för varmt tycker Ingrid. Urskönt tycker vi andra!

Tomhänta styrde vi kosan söderut längs Pacific coast highway och njöt av vyerna längs Stilla havet. Kändes nästan som highway 1 (mellan LA och San Fransisco) påstod Ingrid. Den får vi ta vid ett senare tillfälle, men det bådar ju gott! Vi passerade den lilla orten Del Mar med sin berömda kapplöpningsbana (hästar), och där exklusiva restauranger ligger som pärlband längs stranden.

Appropå restauranger, vad har herr Lundström för favorit skräpmat just nu? Ja, när inte burgarna håller samma klass som i Sverige (bäst hittills är faktiskt Cheescake factory, bottennapp = Burger King och Jack in the Box, måttlig besvikelse är McDonalds) och pizzorna inte är så där krispigt lövtunna som på Gerds i Spånga centrum, så får faktiskt en 6 inch macka med rostbiff, amerikansk ost, majonäs, senap, tomat, grönsallad (!!!!) och rödlök på Subway gälla som favorit. Fräscht, som Ingrid uttrycker det. Toppa detta med en liten påse chips för saltbalansen och en liten Cola (mellan Colan här = supersize i Svedala) så har du en riktig höjdarmåltid för runt 35 bagis.

Uh vad hungrig jag blev efter detta! Dags för ett besök i skafferiet innan sänggåendet. Lugn, jag har faktiskt tappat ett par kilon sedan vi flyttade över. Och vill ni se fler bilder från födelsedag + Legoland så är ni välkomna in här: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/JonatansFDelsedag#

Besök från Hollywood

Hej!

Nu har vi haft fint besök från Venice beach i LA, inte allt för långt från Hollywood. Diplomatfamiljen Modig tog paus i filminspelningarna och kom ner till oss för en avkopplande helg. Kaffe och bullar vid poolen, tittat på hangarfartyg, käkat glass i Pacific Beach, kollat på illaluktande sälar i La Jolla, badat i poolen och haft det himla bra! Sånt är livet i Kalifornien. Fredde Sellerfors skulle förmodligen trivas om han kunde slita sig från Lövsta... När kommer övriga livsnjutare hit?

Här har ni lite fler bilder, se och njut! http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/TheRealVSterort#5246036306096842082

Sommarbilder från San Diego

Hej igen!




Skolan har börjat och det är både upp och ner för barnen. Det är mycket man skall lära sig, nya rutiner och nya kamrater. Vi försöker lotsa dem så gott det går och det skall bli spännande att följa deras framfart i det engelska språket. Vill du se fler bilder från våra första veckor här borta? Välkommen in på: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/SommarISanDiego?authkey=rIMi5GHqyrU#



För ovana: Tryck på länken ovan. Sidan du kommer visar alla bilderna i albumet. Tryck på "Bildspel" uppe till vänster. När bildspelet går kan du reglera hastigheten och pausa genom att trycka på knapparna som syns om du rör musen över nedre delen av bilderna. Lycka till!


Vi ses snart igen!

En doft av Sverige

Efter att i söndags ha gjort vårt andra besök på Sea World (med årskort på handen har du gratis parkering och inträde, och de flesta aktiviteterna ingår i entréavgiften) då vi bland annat han med en tur i den kombinerade berg och dalbanan/flumriden "A journey to Atlantis" så klev vi dyblöta in i bilen och styrde mot Ikea i Mission Valley. Mission Valley är San Diegos största "shoppingcenter" och där ligger stora köpcentrum sida vid sida, kilometer efter kilometer. Ironiskt nog ligger dessa Mammons megatempel där de första franciskanska bröderna slog sig ner när de skulle missionera i Kalifornien. San Diego är faktiskt den äldsta staden i Kalifornien och dateras åtminstone tillbaka till 1769.

Nåväl, vi hittade Ikea med hjälp av gps och stegade hungriga upp mot restaurangen på andra våningen. I trappan jublade Anna när hon såg svenska ord med å, ä och ö - alla saker har samma svenska namn som de får i födelsefabriken i Älmhult. Och visst fanns det "Swedish meatballs with Lingon berry jam" på menyn. Med varsin bricka slog vi oss ner vid ett bord och högg in på riktigt goda köttbullar med potatismos, brunsås och lingonsylt. En herre vid ett bord bredvid noterade de blonda kalufserna och påpekade att klockan i Stockholm just nu var 05.30 på morgonen. Ett glatt samtal om våra svenska rötter följde och samtidigt såg jag en plansch på väggen bakom som sades visa det mest svenska i Sverige: Dalarna. Ett mytiskt landskap med blånande berg, människor klädda i folkdräkter och aldrig sinande toner av fiolspel. Fotografen och textförfattaren hade antagligen missat korvmojen på Gruvgatan i Falun där rockabilly Conny just beställt två grillade med tre moskulur å mycke' majonäs till tonerna av Eddi Medusa dånande ut från Volvo 240-stereon.

Mätta och belåtna med en gul Ikea påse hängande på axeln plockade vi åt oss några doftljus på vägen mot utgången och "The Swedish market". Medan jag betalade gick Ingrid, Anna och Jonatan till matshoppen och glädjen lyste i deras ögon när de högljudda visade upp senapssill, Kalles kaviar, mellanrostat bryggkaffe, lingonsylt och Ahlgrens bilar några ögonblick senare. Eftersom vi skulle ha en familj från kyrkan på middag dagen efter plockade vi åt oss köttbullar och potatismos och annat svenskt. Barnen fick Läckerol-askar och var hur upprymda som helst. Lyckliga över denna doft från hemlandet kändes längtan efter er alla extra stark...
Imorgon väntar första skoldagen och förväntningarna är uppskruvade. Rapport kommer.
Det var allt för denna gång - God bless you all.

En dag på bilverkstaden

Howdy folks!

Eftersom gissningstävlingen inte genererat mer än ett svar, om än ytterst kvalificerat och välformulerat, signerat lagkaptenen i Sveriges OS hopp 2012 - team Magplask - så avslöjas nu att fru-bilen är en silvergrå BMW X3 3.0i av 2004 års modell. Jodå, Ingrid är nöjd. Precis som macken nere i Pacific Beach... Besten dricker bensin av sällan skådat slag. För att i någon mån koldioxidkompensera detta monster så håller jag flitit på att försöka få fart på gräsmattan här hemma. Bevattning, räfsning, klippning och lite utsådd av gräsfrön skall nog öka grönskan och minska det globala koldioxidöverskottet med några viktiga gram. Vi drar alla vårt (gräs)strå till stacken, JoJomensan.

För några dagar sedan började en lampa lysa på instrumentpanelen i bilen: "Service engine soon". Men, den är ju nyservad? Manualen sa att det kan vara något med utsläppsbalansen från motorn (nu är vi där igen - koldioxid), så efter ett möte på det internationella centret på universitetet idag styrde jag mot bilförsäljaren.

- Jodå, det är nog bara en serviceindikator som skall släckas, sedan är det fixat. Sätt dig i loungen och vänta, där finns kaffe, munkar, internet och Tv.

Efter 20 minuter kom verkmästaren och tog mig åt sidan.

- Ähum, datorn indikerar att det är något med termostaten och syrebalansen i motorn... Men det går på garantin. Du måste åka till BMW verkstaden. Och förresten, jag tvättade bilen åt dig också...

Tacksam för denna service styrde jag kosan mot Kearny Mesa en bit österut. Här ligger de riktigt stora bilförsäljarna och som bilintresserad vattnas det i munnen när man passerar ändlösa rader av splitternya bilar som står uppställda längs vägen. Här behövs inga hallar för bilarna. Vädret är så stabilt att försäljningen sker utomhus. Bilförsäljarna sitter i en liten friggebod och spanar, och så fort du stiger ur bilen på parkeringen är de framme som flugor och svärmar runt dig med artighet, intresse och dollartecken lysande i ögonen.

Nåväl, jag styrde in på BMW's serviceanläggning och blev instruerad att köra in i vad som skulle kunna liknas vid en stor hangar. Därinne strömmade i tre filer ett jämnt flöde av bilar med i ena änden bekymrade bilägare och i andra änden glada bilägare som fått snabb och smidig hjälp. Vilken service... Jag rullade in, och innan jag hade hunnit stanna bilen kom en man fram och frågade vad jag hade för problem. Jag beskrev det kortfattat, gav honom nyckeln, och han gick bort till operationsbordet där han stack in nyckeln i en liten läsare som vips på datorskärmen gav honom all information om bilen. En halv minut senare kom serviceagenten som sade att de nog måste behålla bilen till imorgon för att kunna fixa allt, men jag får naturligtvis en gratis lånebil, och sedan passar de på att gå igenom hela bilen eftersom garantin ändå är på väg att ta slut. Bättre att fixa eventuella fel nu... Så efter att ha signerat lånekontraktet för en begagnad Toyota Camry gled jag ut i trafiken igen, förstummad och imponerad av deras serviceanda och effektivitet. Det ni Volkswagen Sverige! Tre månaders väntetid för ett oljebyte räcker inte långt efter denna uppvisning.
Nu skall jag upp och krama ungarna innan de somnar.
Take care out there!

Nu är vi på plats!

Sol och 25 grader i skuggan varje dag, bad i Stilla havet, lek i poolen och strosande längs strandpromenaden. Nu är vi på plats!


Varje dag utforskar vi något nytt här i omgivningen, till helgen blir det Sea World som bara ligger 10 minuter från där vi bor. Därifrån kommer också praktfulla fyverkerier varje kväll som vi ser från huset. Livet är enkelt här borta - vänliga människor, fantastiskt klimat och ett överflöd av upplevelser som väntar på att plockas.


Barnen börjar skolan om 10 dagar och längtar efter nya kompisar; hittills har de lyst med sin frånvaro. Vi har fått A4 långa listor med allt som de skall ha med sig till skolan. Där finns både suddgummin, skrivblock och inte minst näsdukar samt handsprit! Anna skall förses med en batteridriven pennväsare medan Jonatan får nöja sig med en traditionell handdriven dito. Han är dock lycklig över BMX-cykeln som fanns i huset och med den kämpade han idag längs strandpromenaden under flera timmar. Vi övriga har köpt begagnade cyklar på Frälsis för en billig penning; Ingrid upptäckte att hon fått ett 21 växlat vrak medan jag gjorde ett riktigt kap - en mountainbike i nyskick. Just begreppet mountain får verkligen en ny innebörd här eftersom vi bor på en bergssluttning och det inte finns några plana vägar i omgivningen.


Det innebär också att den nyinskaffade begagnade men toppfräscha två ton tunga fru-bilen med sina 225 morrande hästar sörplar i sig hiskeliga mängder med bensin när det skall gasas i alla backar. Vilket märke det är på bilen? Ja, med tanke på Staffans 44-åriga bilintresse så inser du att det inte är vad som helst som släpps in i garaget. Mer än så säger jag inte denna gång... Men du får gärna gissa. Den som kan gissa rätt på märke, färg, årsmodell, däckstorlek och det tioställiga unika fabrikationsnumret utlovas en gratis överresa i Businessklass.


Och det är helt otroligt vad amerikanarna är rädda för fett... Everything is garanterat fat free enligt förpackningen, såväl smöret som knäckebrödet och de salta pinnarna. Och skall vi käka glass så är vi hänvisade till en kedja av Yogurt-barer. Där hämtar man en bägare i antingen jätte-, kolossal eller gigantiskt format och går sedan fram och rycker i diverse spakar i väggen från vilket det rinner något som skall likna glass i olika smaker. På plussidan är dock att man sedan kan välja topping och tillbehör från ett helt smörgåsbord av läckerheter. Sedan vägs hela härligheten innan det är dags att betala. Gör du därefter misstaget att köpa läsk ur en självbetjäningsautomat (à la restaurang Gyllene Måsen i Svedala) så är det bara att beklaga. Klorsmaken släpper inte i första taget, och din känsliga gom måste resettas (försvenskat datorspråk som betyder återställa/nollställa) med en burk hederlig Coca Cola. San Diego ligger egentligen i en öken vid havet och har inga egna sjöar med dricksvatten. Så man har köpt rättigheten till vattnet från Coloradofloden och toppar det sedan med klor. Att man sedan har ovettet att leda in detta vatten i läskautomaten är för mig en gåta. Sverige har världens renaste och godaste dricksvatten - tänk på det när det aldrig slutar att regna där hemma!

That's all for today folks, and God bless you!