Ombord på USS Midway

Det gäller att hitta lite utflyktsmål på helgerna nu när vi inte har något besök. Inte minst för att få Jonatan att överge Tv-soffan där han gärna fastnar. Igår besökte vi hotell Coronado med sitt karakteristiska röda torn. Här har i stort sett alla amerikanska presidenter tillbringat minst en natt; Obama är välkommen när han tar sig till västkusten. Lite avskiljt från centrum ute på en ö som huvudsakligen befolkas av militärbaser ligger San Diegos mest kända hotell. Med Stilla havet vid sina fötter och med flera fina restauranger att välja mellan är det säkerligen inte svårt att ha några sköna dagar här ute. Fast att stridsflygplanen av typ F-18 Hornet passerar precis över anläggningen vid inflygningen till Naval Air Station North måste kännas surt för hotelldirektören. Hotellet har en liten affärsgalleria och för att hjälpa amerikanerna i deras ekonomiska downturn köpte barnen lite lördagsgodis och Ingrid fick tag i en välluktande tvål. Själv hade jag gött den mest exklusiva av restaurangerna tidigare i veckan när min mentor Frank bjöd mig på mentorsmiddag här ute.
Idag tog vi oss ner till hamnen efter kyrkan. Hangarfartyget USS Midway ligger här som ett flytande museum sedan 2004 och är absolut värt ett besök. 74 000 ton tungt, 296 m långt och med drygt 4000 man i besättningen stod hon klart alldeles i slutet av andra världskriget. Hon dominerade sedan världshaven fram till 1992 innan det var dags att bli avlöst. Utrustad med headsets och en elektronisk guide tar man sig runt på fartyget och får uppleva hur livet kunde te sig för havets riddare. Du får titta på allt från maskinrum och de menigas förläggningar till amiralens lyxiga sovrum med privat kök i närheten av kommandobryggan. Det är inte svårt att föreställa sig bullret, värmen, oljelukten och känslan av instängdhet som måste ha varit en del av livet för de drygt 200 000 män som genom åren har tjänstgjort på Midway. På det enorma flygdäcket har man ställt upp stridsflygplan och helikoptrar och överallt står volontärer (troligen pensionerade flottister) som berättar och visar till rätta. I hangaren under däck finns ett antal flygsimulatorer, och vi tog en tur i en väldigt rörlig kabin som på en stor duk lät dig uppleva ett uppdrag över Iraks öken. Det var ungefär som i Star Wars simulatorn på Disneyland... Jonatan spakade sedan i en cockpit och drömde att han fick använda "skjutarna".
Hur avslutar man sedan dagen på lämpligt sätt? Ja, varför inte käka söndagmiddag på IKEA och besöka den svenska matmarknaden efteråt? Det är häftigt att stiga ut från varuhuset och se palmerna vaja i kvällsbrisen; nästan som i Barkarby...
Vill du se lite bilder från helgen går det bra här: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/EnHelgIMars?feat=directlink

På gränsen

Mexiko ligger som ni vet bara några mil söderut från San Diegos stadskärna. Gränsstaden Tijuana på den mexikanska sidan är hårt drabbad av knarkkartellernas uppgörelser och våldsbrotten är många. Dessutom funkar inte bilförsäkringen i Mexiko. Slutsats: Stanna på denna sida gränsen. Men kan man inte få kika på gränsen och se hur Mexiko ser ut? Jovisst, och dessutom går det en spårvagn ända fram till gränsen. Sag och gjort, igår steg vi på the Trolley vid köpcentret Fashion Valley, bytte linje i Old Town och åkte sedan 23 stationer söderut. Ett trevligt sätt att se downtown San Diego och sedan få ta del av en skiftande bebyggelse ända fram till gränsen. Du passerar hamnen där stora delar av Stilla havsflottan ligger, nedgångna kvarter i Chula Vista och kommer sedan fram till gränsstationen i staden San Ysidro. Motorvägen I5 leder rakt in i Mexiko (se fotot) och det är ständiga köer fram till vakterna. Vi har hört att det är inga problem att ta sig in i Mexiko; det är betydligt svårare att återvända... Nåja, vi promenerade på en bro över I5 och siktade mot San Diegos största outlet - 120 butiker i ett plan, finurligt ihopbyggda för att maximera tömningshastigheten från din plånbok. Som ni vet är familjen Lundström inte några shoppingfantaster, men Staffan fick med sig ett par komfortgympadojor av märket Nike för $43 (Ingrid säger att det är billigt, allra helst som vår dollarkurs = 6,40), Ingrid köpte också något att sätta på fötterna, och barnen investerade i varsin enklare leksak.

Vi gick bet på att hitta en glassbar, men fick i varje fall i oss ett skrovmål till lunch på McDonalds. Vill du bli mätt väljer du en Angus de lux - en third pounder med extra allt. Storleksmässigt som en Big Tasty i Svedala, men där slutar alla jämförelser. Ingrid påstår att Angusen är den godasta hamburgaren hon ätit på McD alla kategorier. Say No Moore! Enligt familjen är dock mina MacTutinburgare fortfarande strået vassare. Det värmer ju hjärtat på en burgar-connaisseur som undertecknad.
Det blev en heldagsutflykt i San Ysidro och väl hemkomna fick vi ställa om klockorna för att hinna vakna i tid till kyrkan. Kalifornien går över till sommartid tre veckor före Sverige, så idag mörknade det först vid 19-tiden. Härligt att äta söndagmiddag (grillad lax, mums) när solen sakta sänker sig ner bakom kullen.

Mars är den månad då våren anländer till södra Kalifornien, och nästa helg planerar vi att vandra i blomsterfälten nordöst om San Diego. Väderprognosen ser lovande ut, och det är inte utan att vi sänder en medlidandets tanke hem till familjen Modig i Hässelby där tre småttingar nu skall iklädas overaller istället för att springa i sandaler på beachen i Marina del Rey. Vi gissar att ambitionen att återvända västerut växer sig starkare för varje dag!

Jag kommer inte på någon bra titel...

Så har vi skickat hem släkten till Sverige igen. Strax efter kl 06 imorse lyfte planet mot Chicago och sedan vidare mot Svedala. Besöket har varit uppskattat av alla parter och mycket har hunnits med. Härligt att se barnens lek i poolen, fascinationen över havet, Görans nöjda leende när han cruisar fram längs motorvägen, storasysters aldrig sinande intresse för shopping "Jag skall bara kolla lite..." och farmors lycka över att ha klarat av att ta sig ända hit.
Familjen Modig i LA har också tagit språnget över havet, så nu får vi hålla ställningarna själva här på västkusten innan familjen Norrby dyker upp i början av april. Listan över ytterligare besök i vår har tunnats ut något på grund av den svindyra dollarn. Jag har sannerligen ingen näsa för goda affärer och är inte tillräckligt cool för att spekulera på börsen nu när man kan "fynda", men en sak lyckades jag med: Jag lyfte över hela mitt forskningsanslag från jobbet i Sverige till universitetet i San Diego under augusti -08 och laddade upp med privata dollar här ungefär samtidigt. Då stod dollarn i drygt sex kronor och nu är den uppe i drygt nio... Femtio procent på ett halvår... Ser i dagsläget ut som en klok strategi, men det räcker att Kina tappar intresset för dollarn så sjunker den som en sten igen om man får tro makroekonomerna. Fast är det en sak vi har lärt oss av finanskrisen så är det att de så kallade experterna nog har ganska bra träffsäkerhet när de uttalar sig om vad som kommer att hända inom ett par minuter på "marknaden"; sträcker sig prognosen över 24h skall du ta allt med en nypa salt. Kan inte glömma valutaexperten på Nordea som i juli 2008 var övertygad om att dollarn skulle bottna runt 5,80 under våren 2009 för att sedan börja stiga igen. Undrar om han jobbar i korvmojen på centralen numera... Nää, människan spår men Gud rår. Han har tröttnat på att majoriteten av människorna i den rika världen sätter sin tillit till penningen istället för att vända sig till sin skapare. Hur långt ner i avgrunden skall männskligheten driva sig själv innan hon i ren desperation vänder åter? Vi är inte ett dugg bättre idag än vad Guds bångstyriga folk var på Moses tid. Skillnaden är bara att det idag inte finns någon som stiger fram och krossar guldkalven. Den får fortsätta att dansa framför våra ögon och förblinda oss; det ser ni väl i mitt resonemang ovan kring dollarn, suck... Dock, när de mörka molnen sveper in i form av varsel, arbetslöshet, personlig konkurs och allt vad de heter, så stavar jag på en vers från "Tryggare'kan" - Frukta ej du lilla skara, Jakobs Gud skall dig bevara.

Day off

Ibland vill man ta en dag ledigt. Och eftersom jag är här på ett "sabbatical research year" så skall det ju finnas med i paketet, så att säga. I onsdags var en sådan dag. Stort evenmang på San Diego hospice och alla parkeringsplatser var upptagna. De anställda uppmanades att jobba hemifrån; inga lediga p-platser förrän efter kl 14. Efter att ha skött nödvändig jobb-korrespondens via mail på morgonen var det dags att kasta loss.
På listan över sådant som borde göras fanns besök på banken, mäklarfirman (som fixar allt med vårt hus här) och klippsalongen Supercut. Efter att ha bockat av allt på listan styrde jag nyklippt kosan ner mot strandpromenaden.
Runt 20 graders värme, det blåser rätt bra. Enstaka surfare ute i vågorna och några solbadare som njuter i den varma sanden. Jag siktar på stenpiren som ligger en timmes promenad bort och börjar vandra längs Pacific beach walk. Ganska tomt i husen just nu, många skyltar som säger "Vacation rent" eller "For sale". Det putsas och fejas desto mer på en del ställen. Det är nog nödvändigt underhåll som utförs, men det finns även en del hus som är under uppförande. Mer eller mindre exklusiva strandnära lägenheter som troligen skall hyras ut till välbeställda sommargäster.
Titta, där är mannen som nästan verkar bo nere på stranden; varje gång vi kommer förbi är han på plats. Han har slagit upp sina parasoll och har just nu måltidsgemenskap med ett gäng duvor och fiskmåsar som ivrigt väntar på sin andel. Skön musik strömmar från stereon. I sanden har han satt upp ett par pinnar för att kunna kasta hästsko. Alltid är det någon förbipasserande som vill ta en match. Fortsätter framåt och får hålla långt ut till kanten när den brunbrände, 60-åriga övervintrade hippien sveper fram längs sidewalken med sina inlines. Vilken teknik: Han utnyttjar hela gatan och svänger sig långsamt fram i hög fart, smådansandes till musiken från sin iPod. Han ser väldigt nöjd ut. Den tioåriga australiensiska turisttjejen tittar storögt på. Iförd hjälm, benskydd och handledsskydd stapplar hon fram på sina inlines mellan lyktstolparna.
Tittar ut mot havet och ser en av Americas cup båtarna forsa fram i hög fart. Dessa enorma segelbåtar har ett karakteristiskt segel och är lätta att känna igen. Dessutom får de alla andra segelbåtar att se ut som små leksaker... Lite närmare stranden verkar ett gäng kite-surfare har riktigt kul. Vinden sveper dem fram i hög fart och de flyger över vågorna på sina brädor. Definitvt ingenting för nybörjare. Snart är jag framme vid nöjesparken och här finns det bland annat en surfsimulator som folk har samlats kring. Ett tio meter långt sluttande plan översköljs av vatten och en enorm vågmaskin kastar tillbaka vattnet från botten. En i taget får surfeleverna pröva att med hjälp av ett stort handtag manövrera sig fram på brädan. Många står nedanför och tittar, och skrattar. Jag fortsätter vidare och får hålla i kepan när vinden tar i utifrån havet. Här öppnar sig en stor park med gräsmattor, palmer och sittplatser. Några hemlösa håller på att laga mat på en av utegrillarna; skönt för dem att det regnar så sällan i San Diego. Det är klart väder idag, och bortom parken bjuder sig de snötäckta bergstopparna i fjärran. Havet, sanden, bergen, snön. Det är så vackert.

På eftermiddagen tar jag med familjen till Old town. Det var här det ursprungliga San Diego byggdes och plötsligt befinner vi oss i en typisk mexicansk miljö. Många små restauranger, marknader och affärer. Vi hittar en liten julprydnad att hänga i granen på Västerstigen; en fin julkrubba inrymd i en liten torkad gurkväxt, typ kalebass. Old town lägger vi till listan över givna utflyktsmål i San Diego.

Idag är det lördag, det är 22 grader ute och skira molna på himlen. Delar av Lundströms släkten har just anlänt till Chicago och kommer ikväll till San Diego. De får väl byta om till shorts redan på flygplatsen. Skall bli skoj med besök igen. Kusin Aleksander har lovat att han skall pröva den 20-gradiga poolen. Vi får väl se!

Halvtid!

Det blir lite långt mellan inläggen ibland... Men jag kommer aldrig att bli någon every day blogger. Läste på DN.se om den nya flugan "mikrobloggen". Folk skriver in en mening på telefonen och skickar ut den i cyberspace. Någon du känner kan sedan läsa att du just har borstat tänderna och är på väg att öppna dörren till vardagsrummet. Låter hur spännande som helst! Undrar hur "nanobloggen" kommer att se ut...

Nu har vi passerat halvtid här på den amerikanska västkusten och märkligt nog infinner sig en känsla av omställning. Som att vi sakta förbereder oss för att återvända. Ser det nästan framför mig:
Februari 2010. Jag sitter vid köksbordet i Spånga. Tittar ut. Det bleka skenet från gatubelysningen speglar sig i den regnvåta asfalten, men orkar inte tränga undan mörkret. Inte en snöflinga så långt ögat når. Tekoppen värmer, och i vardagsrummet sprakar brasan. Bolibompas välkända signaturmelodi letar sig upp från TV-rummet.
- Minns du vad vi gjorde för ett år sedan?
Ingrid har slagit sig ner vid bordet och tittar på mig med sitt varma leende.
- Jag minns att du var brun som en pepparkaka. Och att det var så där fantastiskt varmt. Mitt i vintern.
-Fast det isade i benen när vi sprang på stranden och inte hann undan vågorna som sköljde över fötterna.
- Mmm, jag saknar Stilla havet, säger Ingrid.
- Och de där klara dagarna när vi kunde åka upp på berget och bara njuta: havet, bergen, öarna. Allt bara låg där.
Teet är nästan kallt nu, men jag tar ändå en klunk.
- Ja, och nästan varje dag i San Diego så tänkte jag: "Vi är med om något fantastiskt just nu, minnet av detta kommer du alltid att ha med dig...".
PIP, PIP, PIP! Väckarklockan ringer och jag tittar upp. Solen har just letat sig upp bakom kullen och det verkar bli ännu en dag med klarblå himmel. Vänder mig mot Ingrid och säger:
- Vet du, jag drömde att vi var i Sverige och att vi satt och mindes hur det var härborta.
- Vad skönt att vi har nästan ett halvår kvar då! Men glöm inte att du skall skjutsa mormor och morfar till flyget i eftermiddag, säger hon och går sakta bort mot badrummet.
Undrar vad vi skall hitta på till helgen, tänker jag. Skall i alla fall bli skönt med sovmorgon.

Strandliv

Vad säger ni om att tillbringa ett par timmar på stranden vid Stilla havet mitt i januari? Vågorna är över tre meter höga och surfarna drar sig längre ut för att möta vågorna lite tidigare. Vädertjänsten har gått ut med varningar om extra höga vågor, men det hindrar inte folket från att leva strandliv. Lika fullt på beachen i Pacific Beach som i augusti; i solen är det drygt 30 grader varmt och vi får ha parasollet uppe för att få lite skugga. Havet håller inte mer än 16-17 grader, så det är för kallt för att bada. Men det är härligt att låta vattnet skölja runt fötter och ben; det isar och ilar. Karl-Erik och jag drar oss hem lite tidigare för att köpa pizza på vägen. Den mörka skinnklädseln i Toyotan är stekhet och klimatanläggningen får jobba hårt. Tar några slizes av pizzan och en cola vid poolkanten. Strax kommer Jonatan och Anna hem och det står inte på förrän de helnakna plaskar omkring i det 22 gradiga vattnet. Det skall vara lika varmt i morgon, och har vi tur orkar poolen upp mot 25 grader. Då har morfar lovat att han skall ta sig ett dopp! Den här värmen hör till ovanligheten i januari; återigen är det Santa Ana vindarna från öknen som får oss att uppleva sommar på nytt.
Ikväll anländer en av mina kollegor (min tidigare forskningshandledare) från Stockholms Sjukhem till San Diego, och det skall bli roligt att visa honom min arbetsplats och denna härliga stad. Frank och Charles (San Diego hospice) härbärgerar honom och några andra gäster, och ikväll åker Ingrid och jag över dit för att hälsa välkomna och äta middag. Man har samlat ihop några viktiga ledare från europeisk palliativ vård och det kommer att bli en intensiv vecka med möten, undervisning och middagar med stenrika filantroper (San Diego hospice behöver dra in 10 miljoner dollar från välvilliga människor varje år för att få det hela att gå ihop). När vi ändå snackar jobb (det är nog första gången på denna blogg...) kan jag berätta att jag just nu har tid för att skriva vetenskapliga artiklar kring material som jag bland annat har haft med mig från Sverige. Jag har längtat efter att få tid för "skrivarstuga" och har hittills lyckats vara riktigt produktiv. Hoppas att det håller i sig några veckor till...
Ingrid och Anna drar över till Svedala på lördag och har redan ett digert program med alla besök som skall hinnas med under en vecka. Anna skall dessutom hinna med intagningsprover till Adolf Fredriks musikklasser - vi hoppas och ber att hon skall få vara frisk! Efter att ständigt ha kunnat gå omkring i shorts och linne blir det nog konstigt att behöva ta på sig varma kläder igen. Mormor och morfar stannar här hos oss grabbar och kommer förhoppningsvis att hinna med en och annan långpromenad längs stranden mellan lämningar och hämtningar vid Jonatans skola. Ja, du har väl läst det tidigare på denna blogg, men det tål att upprepas: Vi har det bra!

Living is easy in San Diego

Lördag den 10 januari. Vintern har tillfälligt tagit paus i San Diego och Santa Ana vindarna blåser in från öknen. Drygt 20 grader ute, betydligt varmare i solen. Julgranen packas ner i lådan, liksom den blinkande snögubben och de kulörta lyktorna som har lyst upp citronträdet vid entrén. Klipper gräsmattan och rensar lite i poolen (håller nästan 20 grader nu). Suckar över mullvaden som skottar upp högar av jord runt sina hål i gräsmattan. Jag och Ingrid tar en tvåtimmars promenad längs Stilla havet. Full aktivitet på stranden och många som njuter av solen, men bara någon enstaka surfare. Luften är klar, inte ett moln på himlen, och åter igen har vi den där fantastiska utsikten när vi tar oss upp på toppen av Mt Soledad. En klotrund måne stiger upp över horisonten. Det är sällan hon återspeglar solens ljus med sådan kraft som idag. Grillar revbensspjäll i solnedgången; fryser inte trots att jag har shorts och T-shirt. Det är enkelt att leva här...