Rapport från poolen

Vi skriver den 15:e november. Solen steker från en klarblå himmel, temp runt 28 grader i skuggan. Jag hittade en badtermometer i gömmorna och kan rapportera att poolen håller 28 grader... Vattnet som strömmar in från solvärmeanläggningen håller 30 grader. Det blir mycket undervattensaktiviteter och lungkapaciteten tränas. Nytt personbästa är 59 sek under ytan, Anna klarar runt 20 sek och Jonatan tittar upp efter 10 sek. Livet är gött...

Klara dagar i november

Ibland har vi de där sällsynt klara dagarna här i San Diego. Som i förra veckan; Santa Ana vindarna blåste in från öster och svepte bort alla moln. Från huset såg vi inte bara silhuetten av San Diego, utan i fjärran tornade bergen upp sig från andra sidan Mexicanska gränsen. Jag tog med mig kameran och åkte upp till toppen av "vårt" berg varifrån utsikten var hänförande. Några av bilderna kan du se via länken här nere, men även om en bild säger mer än tusen ord så går det inte att förmedla känslan av att kunna skåda Mexico i söder, södra Los Angeles i norr, ett klarblått Stilla havet i väster och bergstopparna ut mot öknen i öster. Mäktigt är ett understatement... Värmen dröjde sig kvar på lördagen och vi tog chansen till några sköna timmar på stranden vid Del Mar, en upper-class förort i norr. Medan barnen leker kan du vandra i den varma sanden och låta det svala havsvattnet skölja över dina bara fötter. Runt omkring dig finns surfarna, beach-volley spelarna, joggarna och flanörerna. Det är lite lugnare än på stranden i Pacific Beach och du njuter...

"Pappa, pappa, vi ska äta köttbullar på Ikea till middag!" Anna och Jonatan triumferar ut budskapet när jag återvänder efter min lilla vandring. Vi hinner också med att proviantera lite i matshopen på IKEA - lingonsylt, gravad lax, pepparkakor, Marabou choklad och glögg fick följa med hem. Tänk vad bra vi har det!

I tisdags var det Veterans day (ihågkomst av alla som tjänat sitt land under något av krigen) och barnen var lediga från skolan. Solen orkade inte riktigt värma oss; det var tröjor på när vi gjorde Sea World igen. Späckhuggarshow, husdjursshow, floom ride och utsiktstornet (höjdrädde Staffan satt på backen) stod på programmet denna gång. Med årskort kan du komma och gå som du vill, kanske bara plocka några godbitar, och sedan åka hem igen. Medan Ingrid och jag tycker att detta är helt fantastiskt, så kan barnen säga "Neeeeej, inte Sea World nu igen!". Barn lever här och nu och ibland betyder köttbullar på Ikea mer än en dag på Sea World. Men om några år, när nobembermörkret lägger sig över ett ruggigt Spånga, kommer nog minnena av detta äventyr att lysa med ett sällsynt skimmer.

Appropå Spånga: Jag har fixat returbiljetterna till Sverige. Det finns slantar att spara om man är ute i tid, och jag lyckades till och med boka om ett par icke ombokningsbara returbiljetter för mig och Jonatan. Damen i telefonen på United Airlines kundtjänst sa att det var inga problem att boka om dem, men de var inte lika glada på flygplatsen när jag skulle hämta ut biljetterna. Men eftersom det var United som hade gjort fel så fick det väl gå för den här gången... Tack, tack sa jag och sparade 10 000 kr i samma stund. Återresan blir den 22 juli 2009, även om cheferna här borta försöker övertala mig att stanna kvar. Fast det är ekonomisk kris här på institutet (liksom i övriga USA/världen) så de kommer inte ha några pengar att försöka övertala mig med.

Och snart är det nobemberlov. Thanksgiving (ni vet släktmiddag med kalkon) är mycket stort här borta och skolan tar paus hela veckan. Det gör Staffan också. Var vi skall käka kalkon på kvällen den 27:e november? Jo, det blir på ett hotell i Las Vegas! Världens mest familjära och mysiga stad har jag hört sägas, hehe. Nåja, att inte besöka detta elände får väl ses som ett kardinalfel om man bor i södra Kalifornien ett helt år, så efter att ha varit vid Grand Canyon i två dagar tar vi två dagar i Vegas. Vi skall bo på ett hotell som hyser världens största inomhus nöjespark - berg och dalbana och hela köret under tak! Att stanna där två nätter kostar mindre än att bo en natt på Holiday Inn Express i Phoenix (staden i Arizona som vi passerar på väg mot Grand Canyon). Hotellen i Las Vegas håller ner rumspriserna och räknar istället kallt med att gästerna häller en massa pengar i spelautomater och på casinoborden; familjen Lundström kommer att bidra med 5 + 5 dollar som Anna och Jonatan får disponera i form av quarters, nickels and dimes. Rapport från denna tripp med tillhörande bilder utlovas - håll ut!

Och här kommer bilderna:

http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/UtsiktFrBerget#

Vad ska dom nu snacka om på CNN?

Jaha, så var det äntligen klart med det amerikanska presidentvalet. På familjen Modigs blog http://modigsila.blogspot.com/ kan ni få en uttömmande beskrivning av elektorssystemet och hur valet utvecklade sig. Jag nöjer mig med att berätta att det var spännande, välregiserat och värt att minnas. Obamas segertal framför hundratusentals lyckliga och stolta supportrar i Chicago fick mig ännu mer att inse att detta land är något alldeles speciellt. Förväntningarna och förhoppningarna som infriades, det nytända hoppet och den spirande längtan efter att få se ett återuprättat Amerikas förenta stater lyste i människors ögon. Tårarna strömmade nedför pastor Jesse Jacksons kinder där han stod och säkerligen tänkte på att han just då bevittnade ett historiskt ögonblick.
Jag satt framför CNN från 16.30-tiden fram till 23 och följde utvecklingen. Vi fick också vara med om en världspremiär i TV rutan - det var första gången som människor projicerades med hjälp av hologram i TV-studion. Programledaren pratade live med en människa i studion som egentligen befann sig flera hundra mil därifrån. Ni som har sett den första Star Wars filmen från 1977 minns säkert hur prinsessan Leia projiceras på ett bord för att frambära ett budskap. Trettio år senare är det inte längre science fiction; snart kan vi "beama" Obama ut över hela världen.
Undrar hur det känns att vara Barack Obama idag? Trött, stolt, målmedveten och hungrig efter förändring planerar han inträdet i Vita huset, väl medveten om att han varje dag för resten av sitt liv kommer att vara omgiven av livvakter. Priset är högt för att inneha världens mäktigaste ämbete. Skönt att det finns de som är beredda att betala det priset.
Och vad skall alla reportrar och analytiker på CNN fylla sin tid med nu? Diskussioner kring huruvida Sarah Palin snarast borde påbörja planeringen av 2012 års presidentvalskampanj? Hon kan ju alltid ringa till Mona "Toblerone" Sahlin och fråga hur man lyckas komma tillbaka till toppen efter att ha gjort några snedsteg. Fast jag har svårt att tänka mig att 150 000 tusen segerrusiga svenskar kommer att samlas på Norra Bantorget med glädjetårar i ögonen för att en septembernatt år 2010 fira Monas triumfatoriska seger över alliansen. Fredrik & Co stannar nog vid makten under ett par mandatperioder till framöver; den rödgröna röran passar bättre som dippsås på en krog i Hallstavik.
Jag har ju ofta på denna blog framhävt det ypperliga klimatet härborta. Men nu har det varit lite kärvare ett par dagar. Mellan 10-15 grader på natten, inte över 20-strecket på dagen och en pool som tappar i temperatur (säkert nedåt 25 grader!!) oroväckande snabbt trots solvärmeanläggning och poolskydd. Och igår regnade det under ett par timmar på förmiddagen. Det kom väl ett par millimeter, men det räckte för att tidningarna här i San Diego skulle prata om ett skyfall som i stort sett sköljde bort hela stan. Undrar vad dom skulle skriva om den svenska hösten? Mitt i detta kritiska läge är det skönt att se att prognoserna talar om solsken och 25-gradig värme ett par dagar framöver igen. Poolen kanske är badbar till helgen igen!

Oktoberfester

Nu har vi varit här i tre månader! Tänk vad mycket vi har fått uppleva... I veckan hade vi besök av familjen Bjessmo från Hässelby under några dagar innan de gav sig iväg norrut för att inta San Francisco. Poolen är som vanligt uppskattad, liksom shoppingcentret "Fashion Valley" med sina exklusiva butiker. Elin föredrog att vara "hemma" och spela fotbollsspel i garaget med Anna och Jonatan medan övriga gänget spenderade dollar i modebutikerna. Det är alltid roligt att kunna visa omgivningarna, och när mörkret hade lagt sig på måndagen åkte vi upp till toppen av Mt Soledad för att skåda San Diego i kvällsbelysning. På hemvägen nedför berget bestämde sig den gode herr Bjessmo för att "take the lead" med sin Toyota RAV4; ett klokt val med tanke på att han saknade mobiltelefon, karta, gps och lokalkännedom. "Vi körde på känsla genom Los Angeles" hade vi hört ett par timmar tidigare... Jojo, det må ju funka i Los Angeles, men i lilla La Jolla fungerade det inte. Ett par hundra meter framför mig såg jag hur han i rasande fart försvann till vänster vid fel trafikljus. Hemvägen tar normalt 5 minuter och när 30 minuter hade gått utan att någon Bjessmo gick att skymta vid garaget återvände jag till berget tillsammans med Jonatan som förste spejare. Lika tomt var det där, och att försöka gissa sig till vilken av alla smågator de irrat sig in på i mörkert verkade oklokt. Nåväl, efter 45 minuter hade de slutligen hittat Garnet Avenue och kunde sedan leta sig upp till oss igen - det måste ha varit på ren känsla!

Annas stora dag (9 år!) firade vi på Disneyland i Anaheim. Efter att ha parkerat bilen i vad som föreföll vara ett av världens största parkeringsgarage åkte vi lokaltåg till entrén. Nästan 12 timmar senare var vi synnerligen mätta på allt vad denna fantastiska nöjespark har att erbjuda. Några saker som biter sig fast i minnet är Disneyparaden (se bifogade bilder), Star Wars simulatorn (riktigt bra gjord, gav en ny dimension till begreppet hemmabio) och avslutningsfyverkeriet. Amerikanarna kan det här med show! Familjerna Modigs och Bjessmo var också med på Disneyland, och vi träffade dem ute i Marina del Rey på söndagen för några avkopplande timmar på stranden. Halva Västerortsgänget samtidigt i Kalifornien, det är inte klokt vad bra man kan ha det!

Vad gör man en söndagförmiddag i Anaheim, Los Angeles? Jo, man åker till Kristallkyrkan och går på gudstjänst. I en enorm glaskatedral fick vi lyssna till Robert Schuller, symfoniorkestern som kompade till psalmerna och en av världens största kyrkorglar. Big is big! Nu ser vi fram emot julspelet med levande kameler i samma kyrka; biljetter är bokade till den 26/12.

Vi skriver den andra november idag, det har faktiskt duggat lite vid lunchtid, och långbyxorna kändes nödvändiga. Vi har gått över till vintertid i natt, och nu kommer solen att försvinna bakom kullen redan vid halv-fyra tiden. Den galna presidentvalskampanjen har äntligen nått mållinjen och på tisdag vet vi hur det gick. Vad skall nyhetskanalerna sedan fylla sin tid med? Blir det ännu fler reklaminslag? Jag längtar efter SVT 1 & 2... Men Halloween då? Jodå, det har vi också klarat av. Barnen hade karneval i skolan; Jonatan var Red Powerranger och Anna en ängel. På kvällen släckte vi hela huset och kurade ihop oss i TV soffan framför en film för att slippa undan allt "Trick or Treat".

Vill ni se lite bilder från San Diego Zoo, Disneyland och beachen i LA så är ni välkomna in på http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/Oktober#

Äpplen och annat guld

Initierade läsare vet att Staffan växte upp i Falun, staden vid kopparberget med en tusenårig gruvtradition. Att ta hissen rätt ner i berget och vandra omkring i fuktdrypande mörka gruvgångar hör till mina ungdomsminnen, och vad passar då bättre än att besöka en kalifornisk guldgruva uppe i bergen? Nu var det kanske inte guldgruvan som lockade mest, utan snarare allt prat om de fantastiska äppelpajerna som serveras i den lilla staden Julian på 1300 meters höjd ett par mil innåt landet från San Diego. Så i lördags slog vi följe med familjen Valese som vi lärt känna i kyrkan och drog upp i bergen. Klädda i shorts och T-shirt huttrade vi rätt bra när vi steg ur bilen och insöp den svala, klara luften; termometern visade 13 grader och trots att solen sken så isade det rätt bra i vindarna. På med allt vad reservtröjor heter och efter att ha ätit matsäck och fått en lektion om den kaliforniska guldruschen på det lilla bymuseet förstod vi att ett besök i guldgruvan var nödvändigt.

De två äldsta barnen Valese hängde på och vi hann precis fram till gruvan i tid för en guidad visning. Fascinerande att se hur man först med svartkrut och sedan från slutet av 1800-talet med hjälp av dynamit ätit sig in i berget följandes olika ådror rika på den ädla metallen. Det var inte svårt att leva sig in i hur tuffa arbetsförhållanden måste ha varit. Ett vaxljus gav lite ljus åt arbetarna i det kompakta mörkret, fyllt av stendamm och buller. Pojkar i 8-10 årsåldern fick skyffla sprängsten och skjutsa lastvagnar i gruvgångarna eftersom de var friska och hade starka lungor. När männen var runt 40 år satte emfysem och andnöd stopp för allt vidare arbete i det mörka helvetet, och vad hjälpte det då att man hade tjänat ihop en bra hacka på allt slit? Men barnen fick i alla fall ett bra arv... Kvinnor och utslitna män jobbade utanför gruvan med att särskilja guldet från berget i en komplicerad process och när man till slut gjutit sina guldtackor kom pionjärbanken Wells Fargo (som vi också har anförtrott våra slantar) och hämtade den dyrbara lasten mot kontant betalning. Ju tyngre guldtacka desto bättre - rånare kunde inte rymma med de tunga tackorna utan de tuffade långsamt ned för berget mot San Diego.

Men äppelpajen då? Jodå, efter att ha väntat på sittplats i 45 min utanför ett av otaliga cafeer i den lilla byn släptes vi in och fick njuta av äppelpaj med glass. Det är högsäsong i byn nu i oktober när äpplena skördas, och folket kommer långväga ifrån för att smaka paj, cider och annat gott. Många tar chansen att besöka någon av äppelodlingarna för att själva fylla en kasse och ta med sig hem. Eftersom barnen så gärna ville plocka äpplen svängde vi in på en gård vi fått tips om. Men när den äldre kvinnan med dollartecknen blixtrande i ögonen deklarerade att det kostade 10 dollar per person att gå in på gården så backade vi. Även om man skulle få med sig en lite kasse med frukt så kändes det väl saftigt... Ett par hundra meter bort längs vägen hittade vi istället en liten farm som släppte in oss och alla fick plocka varsitt äpple gratis. En kasse med söta, saftiga små äpplen kostade 5 dollar - inte svårt att slå till på!

På söndagen var luften ovanligt klar här i Pacific Beach och då brukar vi passa på att besöka toppen av Mt Soledad (255 m högt, vi bor på bergssidan) varifrån utsikten är hänförande. I söder ser du Mexico, i väster det mäktiga Stilla havet, i norr den böljande kusten upp mot Los Angeles och i öster bergen som bildar gräns mot öknen. Ett givet utflyktsmål för alla våra kommande besökare! Vi hann också med en lat stund vid stranden, kika på bilderna här i länken: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/PplenOchAnnatGuld#

Vad är det som låter därute?

Med en nyfriserad trädgård där citronträd, jättefikusar och diverse häckar fått en nödvändig ansning kopplade vi igår kväll av i soffan med Mästerdetektiven Blomqvist på DVD. Mitt i all tung action så hör jag ett välbekant ljud utifrån... Det kan inte vara sant... Jag springer ut genom köksdörren till gården med barnen i hälarna. Jo, det är faktiskt sant, det regnar!! Ett strilande regn faller över oss under en timme, och med en årsnederbörd på runt 20-30 mm så är det faktiskt något ovanligt här borta. Hängrännor och stuprör håller inte svensk kvalitetsstandard, även om man jämför med skrotet som hänger runt stugan i Spånga, så det mesta faller rätt ner utanför fasaden och stora pölar bildas vid husgrunden. Jag försöker få till avrinningen men ger dyblöt upp efter 10 minuter. Jag är ju bara hyresgäst här... För er regntrötta därhemma låter det väl konstigt, men någon slags lyckokänsla infann sig mitt därute i blötan. Kanske känslan av igenkännande, av något hemtamt, av en liten längtan till landet långt borta där hösten gjort sitt intåg.

Det vi märker av hösten är framför allt de allt kortare kvällarna; när vi kom gick solen ned bakom kullen vid 20-tiden, nu börjar det skymma vid 18-tiden och mörkare skall det bli. Vintertiden kommer precis som i Sverige i slutet av oktober. Med hjälp av poolskyddet som ligger på nattetid så håller badvattnet fortfarande runt 30 grader och solvärmeanläggningen sprutar dagtid ur sig härligt varmt vatten. Så vi hoppas att våra kommande besökare skall få njuta precis som vi. Men nu har havet krupit under 20 grader och lockar inte längre. Vi var nere och kände på vattnet i kväll efter att ha intagit söndagsmiddagen på hamburgerkedjan In'n Out (tack för tipset, Sara! Klart prisvärda burgare enligt connaisseur MacTutin). Vi måste fira vår duktiga Anna som hade klarat sin första pianouppspelning galant.

Appropå priser och ekonomi: Finanskrisen debateras vilt här och överskuggar mycket av presidentvalskampanjen. Nyhetskanalen CNN täcker in det mesta och deras programledare är otroligt professionella. Det är en fröjd att se och höra hur de balanserar inlägg från analytiker och experter. Här ligger SVT och TV4 i lä... Och hur drabbar krisen gemene man? Alla har svårare att få lån, krediter dras in och många husägare drabbas hårt. Om vi själva skulle lista dyrt och billigt så är inträden till nöjesparker, vanlig mat i affären och restaurangbesök förhållandevis dyrt. Elen är dyr, precis som vattnet, och försäkringar skall vi bara inte tala om. Billigt är bensin, snabbmat och mexikanska trädgårdsarbetare (vi hade en japan). Men överlag måste vi nog säga att levernet härborta är dyrare än vi hade trott. Fast San Diego är visst känt för att ha höga levnadskostnader. Vi får se hur länge vi kan behålla BMW'n...

Återkommer med inlägg senast nästa helg då vi skall upp i bergen med en familj och plocka äpplen. Skall tydligen vara något alldeles extra och vi ser fram emot äppelpajen.

Höstvärme i San Diego

Det kändes att någonting var på gång igår eftermiddag. Plötsligt svepte en torr värme in från öster, luften blev klarare och sikten bättre. Blåsten fick grannens höga palmer att vaja med sina blad och skaka av sig mängder av skräp rätt ner i vår pool. Åtskilliga var de rundor jag tog runt poolen med renshåven; normalt räcker det med två varv per dag, men igår blev det nog minst tolv. Det klagas från övriga familjen om mikroskopiska smutspartiklar kan skymtas i det klarblå vattnet, så det är bara att greppa håven och köra igång. Belöningen efteråt är ett svalkande dopp, fast 30-gradigt vatten svalkar inte så bra... Jag och Ingrid pratar om båtturen på Mälaren med familjen Norrby i somras, om bad i 17-gradigt vatten och hur vi njöt av att vara omslutna av det mörka, svala djupet. Vi märker att det är lätt att ställa om sig; "Uh vad kallt" säger Jonatan när han plaskar runt i dessa 30 grader. "Det här klimatet passar mig väldigt bra" hörs det från Ingrid. "Hur kan man leva där sommaren aldirg blir sommar och vintern aldrig blir vinter?" Men jag börjar sakna det. Jo, faktiskt...

Idag var det 35 grader inne i stan, runt 31 ute hos oss. Men det är inte de fruktade Santa Anna vindarna som har kommit. De heta, torra ökenvindarna från öster som förra året vid den här tiden obarmhärtigt spred de rasande skogsbränderna runt San Diego. "Då blåser det ännu mer och inga moln syns över bergen" säger de som vet (moln betyder fukt). Jag hoppas att de vindarna inte blåser så mycket i år, det räcker med den värme vi har just nu... Risken för skogsbränder är troligen mindre i år, eftersom så mycket av "bränslet" på marken försvann ifjol. I helgen som gick åkte vi upp i bergen nordöst om San Diego och passerade små grönskande byar. Men vi såg också de förkolnade trädstumparna som klädde kullarna där elden drog fram. Fast vid roten av varenda dött träd spirade grönskan. Det är otroligt vilken fart det är på växtligheten här!

Jag har insett att växtkraften här hemma i trädgården är mig övermäktig, så på lördag kommer en japansk trädgårdsmästare med sina assistenter och skall tillbringa hela dagen i träd, häckar, buskar och rabatter. "It looks terrible!" var hans kommentar idag när han gick runt på tomten. Mr Bonzai skall få det att se snyggt ut, så har jag ett bra utgångsläge när jag försöker underhålla ordningen i grönskan. Hoppas att svärfar har lust att hjälpa till när han kommer! Trots att vi bara hyr vår bostad så känns det som ett indirekt krav från omgivningen att hålla god ordning bland trädkronor och rabatter. Och det verkar som att vår käre franske hyresvärd inte har haft möjlighet att prioritera det tidigare. Men jag skall försöka att dela på kostnaderna med honom...

Innan denna värme slog till nu i veckan så har det stundom varit rätt svalt här (om nu 20-gradig värme kan beskrivas så, allt är ju relativt). Men det hindrar inte folket här i Pacific Beach från att trivas på stranden som ni kan se. Det märkliga är att molnen ligger över havet och ett par hundra meter in över kusten. Sedan öppnar sig himlen snabbt igen och solen steker. Och vilket drag det är nere vid stranden... Barerna har öppet dygnet runt, det är tjo och tjim, musiken dånar och ölen flödar. Jag förstår att många trivs!

I helgen han vi också med ett besök på Sea World igen (vi kan komma och gå som vi vill med våra årskort) där det blev husdjursshow, sjölejon och annat skoj. Kolla in bilderna på http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/HStISanDiego#