Initierade läsare vet att Staffan växte upp i Falun, staden vid kopparberget med en tusenårig gruvtradition. Att ta hissen rätt ner i berget och vandra omkring i fuktdrypande mörka gruvgångar hör till mina ungdomsminnen, och vad passar då bättre än att besöka en kalifornisk guldgruva uppe i bergen? Nu var det kanske inte guldgruvan som lockade mest, utan snarare allt prat om de fantastiska äppelpajerna som serveras i den lilla staden Julian på 1300 meters höjd ett par mil innåt landet från San Diego. Så i lördags slog vi följe med familjen Valese som vi lärt känna i kyrkan och drog upp i bergen. Klädda i shorts och T-shirt huttrade vi rätt bra när vi steg ur bilen och insöp den svala, klara luften; termometern visade 13 grader och trots att solen sken så isade det rätt bra i vindarna. På med allt vad reservtröjor heter och efter att ha ätit matsäck och fått en lektion om den kaliforniska guldruschen på det lilla bymuseet förstod vi att ett besök i guldgruvan var nödvändigt.
De två äldsta barnen Valese hängde på och vi hann precis fram till gruvan i tid för en guidad visning. Fascinerande att se hur man först med svartkrut och sedan från slutet av 1800-talet med hjälp av dynamit ätit sig in i berget följandes olika ådror rika på den ädla metallen. Det var inte svårt att leva sig in i hur tuffa arbetsförhållanden måste ha varit. Ett vaxljus gav lite ljus åt arbetarna i det kompakta mörkret, fyllt av stendamm och buller. Pojkar i 8-10 årsåldern fick skyffla sprängsten och skjutsa lastvagnar i gruvgångarna eftersom de var friska och hade starka lungor. När männen var runt 40 år satte emfysem och andnöd stopp för allt vidare arbete i det mörka helvetet, och vad hjälpte det då att man hade tjänat ihop en bra hacka på allt slit? Men barnen fick i alla fall ett bra arv... Kvinnor och utslitna män jobbade utanför gruvan med att särskilja guldet från berget i en komplicerad process och när man till slut gjutit sina guldtackor kom pionjärbanken Wells Fargo (som vi också har anförtrott våra slantar) och hämtade den dyrbara lasten mot kontant betalning. Ju tyngre guldtacka desto bättre - rånare kunde inte rymma med de tunga tackorna utan de tuffade långsamt ned för berget mot San Diego.
Men äppelpajen då? Jodå, efter att ha väntat på sittplats i 45 min utanför ett av otaliga cafeer i den lilla byn släptes vi in och fick njuta av äppelpaj med glass. Det är högsäsong i byn nu i oktober när äpplena skördas, och folket kommer långväga ifrån för att smaka paj, cider och annat gott. Många tar chansen att besöka någon av äppelodlingarna för att själva fylla en kasse och ta med sig hem. Eftersom barnen så gärna ville plocka äpplen svängde vi in på en gård vi fått tips om. Men när den äldre kvinnan med dollartecknen blixtrande i ögonen deklarerade att det kostade 10 dollar per person att gå in på gården så backade vi. Även om man skulle få med sig en lite kasse med frukt så kändes det väl saftigt... Ett par hundra meter bort längs vägen hittade vi istället en liten farm som släppte in oss och alla fick plocka varsitt äpple gratis. En kasse med söta, saftiga små äpplen kostade 5 dollar - inte svårt att slå till på!
På söndagen var luften ovanligt klar här i Pacific Beach och då brukar vi passa på att besöka toppen av Mt Soledad (255 m högt, vi bor på bergssidan) varifrån utsikten är hänförande. I söder ser du Mexico, i väster det mäktiga Stilla havet, i norr den böljande kusten upp mot Los Angeles och i öster bergen som bildar gräns mot öknen. Ett givet utflyktsmål för alla våra kommande besökare! Vi hann också med en lat stund vid stranden, kika på bilderna här i länken: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/PplenOchAnnatGuld#
