Ombord på USS Midway

Det gäller att hitta lite utflyktsmål på helgerna nu när vi inte har något besök. Inte minst för att få Jonatan att överge Tv-soffan där han gärna fastnar. Igår besökte vi hotell Coronado med sitt karakteristiska röda torn. Här har i stort sett alla amerikanska presidenter tillbringat minst en natt; Obama är välkommen när han tar sig till västkusten. Lite avskiljt från centrum ute på en ö som huvudsakligen befolkas av militärbaser ligger San Diegos mest kända hotell. Med Stilla havet vid sina fötter och med flera fina restauranger att välja mellan är det säkerligen inte svårt att ha några sköna dagar här ute. Fast att stridsflygplanen av typ F-18 Hornet passerar precis över anläggningen vid inflygningen till Naval Air Station North måste kännas surt för hotelldirektören. Hotellet har en liten affärsgalleria och för att hjälpa amerikanerna i deras ekonomiska downturn köpte barnen lite lördagsgodis och Ingrid fick tag i en välluktande tvål. Själv hade jag gött den mest exklusiva av restaurangerna tidigare i veckan när min mentor Frank bjöd mig på mentorsmiddag här ute.
Idag tog vi oss ner till hamnen efter kyrkan. Hangarfartyget USS Midway ligger här som ett flytande museum sedan 2004 och är absolut värt ett besök. 74 000 ton tungt, 296 m långt och med drygt 4000 man i besättningen stod hon klart alldeles i slutet av andra världskriget. Hon dominerade sedan världshaven fram till 1992 innan det var dags att bli avlöst. Utrustad med headsets och en elektronisk guide tar man sig runt på fartyget och får uppleva hur livet kunde te sig för havets riddare. Du får titta på allt från maskinrum och de menigas förläggningar till amiralens lyxiga sovrum med privat kök i närheten av kommandobryggan. Det är inte svårt att föreställa sig bullret, värmen, oljelukten och känslan av instängdhet som måste ha varit en del av livet för de drygt 200 000 män som genom åren har tjänstgjort på Midway. På det enorma flygdäcket har man ställt upp stridsflygplan och helikoptrar och överallt står volontärer (troligen pensionerade flottister) som berättar och visar till rätta. I hangaren under däck finns ett antal flygsimulatorer, och vi tog en tur i en väldigt rörlig kabin som på en stor duk lät dig uppleva ett uppdrag över Iraks öken. Det var ungefär som i Star Wars simulatorn på Disneyland... Jonatan spakade sedan i en cockpit och drömde att han fick använda "skjutarna".
Hur avslutar man sedan dagen på lämpligt sätt? Ja, varför inte käka söndagmiddag på IKEA och besöka den svenska matmarknaden efteråt? Det är häftigt att stiga ut från varuhuset och se palmerna vaja i kvällsbrisen; nästan som i Barkarby...
Vill du se lite bilder från helgen går det bra här: http://picasaweb.google.com/family.lundstrom/EnHelgIMars?feat=directlink

På gränsen

Mexiko ligger som ni vet bara några mil söderut från San Diegos stadskärna. Gränsstaden Tijuana på den mexikanska sidan är hårt drabbad av knarkkartellernas uppgörelser och våldsbrotten är många. Dessutom funkar inte bilförsäkringen i Mexiko. Slutsats: Stanna på denna sida gränsen. Men kan man inte få kika på gränsen och se hur Mexiko ser ut? Jovisst, och dessutom går det en spårvagn ända fram till gränsen. Sag och gjort, igår steg vi på the Trolley vid köpcentret Fashion Valley, bytte linje i Old Town och åkte sedan 23 stationer söderut. Ett trevligt sätt att se downtown San Diego och sedan få ta del av en skiftande bebyggelse ända fram till gränsen. Du passerar hamnen där stora delar av Stilla havsflottan ligger, nedgångna kvarter i Chula Vista och kommer sedan fram till gränsstationen i staden San Ysidro. Motorvägen I5 leder rakt in i Mexiko (se fotot) och det är ständiga köer fram till vakterna. Vi har hört att det är inga problem att ta sig in i Mexiko; det är betydligt svårare att återvända... Nåja, vi promenerade på en bro över I5 och siktade mot San Diegos största outlet - 120 butiker i ett plan, finurligt ihopbyggda för att maximera tömningshastigheten från din plånbok. Som ni vet är familjen Lundström inte några shoppingfantaster, men Staffan fick med sig ett par komfortgympadojor av märket Nike för $43 (Ingrid säger att det är billigt, allra helst som vår dollarkurs = 6,40), Ingrid köpte också något att sätta på fötterna, och barnen investerade i varsin enklare leksak.

Vi gick bet på att hitta en glassbar, men fick i varje fall i oss ett skrovmål till lunch på McDonalds. Vill du bli mätt väljer du en Angus de lux - en third pounder med extra allt. Storleksmässigt som en Big Tasty i Svedala, men där slutar alla jämförelser. Ingrid påstår att Angusen är den godasta hamburgaren hon ätit på McD alla kategorier. Say No Moore! Enligt familjen är dock mina MacTutinburgare fortfarande strået vassare. Det värmer ju hjärtat på en burgar-connaisseur som undertecknad.
Det blev en heldagsutflykt i San Ysidro och väl hemkomna fick vi ställa om klockorna för att hinna vakna i tid till kyrkan. Kalifornien går över till sommartid tre veckor före Sverige, så idag mörknade det först vid 19-tiden. Härligt att äta söndagmiddag (grillad lax, mums) när solen sakta sänker sig ner bakom kullen.

Mars är den månad då våren anländer till södra Kalifornien, och nästa helg planerar vi att vandra i blomsterfälten nordöst om San Diego. Väderprognosen ser lovande ut, och det är inte utan att vi sänder en medlidandets tanke hem till familjen Modig i Hässelby där tre småttingar nu skall iklädas overaller istället för att springa i sandaler på beachen i Marina del Rey. Vi gissar att ambitionen att återvända västerut växer sig starkare för varje dag!

Jag kommer inte på någon bra titel...

Så har vi skickat hem släkten till Sverige igen. Strax efter kl 06 imorse lyfte planet mot Chicago och sedan vidare mot Svedala. Besöket har varit uppskattat av alla parter och mycket har hunnits med. Härligt att se barnens lek i poolen, fascinationen över havet, Görans nöjda leende när han cruisar fram längs motorvägen, storasysters aldrig sinande intresse för shopping "Jag skall bara kolla lite..." och farmors lycka över att ha klarat av att ta sig ända hit.
Familjen Modig i LA har också tagit språnget över havet, så nu får vi hålla ställningarna själva här på västkusten innan familjen Norrby dyker upp i början av april. Listan över ytterligare besök i vår har tunnats ut något på grund av den svindyra dollarn. Jag har sannerligen ingen näsa för goda affärer och är inte tillräckligt cool för att spekulera på börsen nu när man kan "fynda", men en sak lyckades jag med: Jag lyfte över hela mitt forskningsanslag från jobbet i Sverige till universitetet i San Diego under augusti -08 och laddade upp med privata dollar här ungefär samtidigt. Då stod dollarn i drygt sex kronor och nu är den uppe i drygt nio... Femtio procent på ett halvår... Ser i dagsläget ut som en klok strategi, men det räcker att Kina tappar intresset för dollarn så sjunker den som en sten igen om man får tro makroekonomerna. Fast är det en sak vi har lärt oss av finanskrisen så är det att de så kallade experterna nog har ganska bra träffsäkerhet när de uttalar sig om vad som kommer att hända inom ett par minuter på "marknaden"; sträcker sig prognosen över 24h skall du ta allt med en nypa salt. Kan inte glömma valutaexperten på Nordea som i juli 2008 var övertygad om att dollarn skulle bottna runt 5,80 under våren 2009 för att sedan börja stiga igen. Undrar om han jobbar i korvmojen på centralen numera... Nää, människan spår men Gud rår. Han har tröttnat på att majoriteten av människorna i den rika världen sätter sin tillit till penningen istället för att vända sig till sin skapare. Hur långt ner i avgrunden skall männskligheten driva sig själv innan hon i ren desperation vänder åter? Vi är inte ett dugg bättre idag än vad Guds bångstyriga folk var på Moses tid. Skillnaden är bara att det idag inte finns någon som stiger fram och krossar guldkalven. Den får fortsätta att dansa framför våra ögon och förblinda oss; det ser ni väl i mitt resonemang ovan kring dollarn, suck... Dock, när de mörka molnen sveper in i form av varsel, arbetslöshet, personlig konkurs och allt vad de heter, så stavar jag på en vers från "Tryggare'kan" - Frukta ej du lilla skara, Jakobs Gud skall dig bevara.